Hoppa till innehållet Gå till sidkarta
29 oktober 2021

”Det ska bli roligt att spela”

En sann spelglädje och en lust att göra något tillsammans. Det var grunden till den egna föreställningen Par i narrar, skapad av det äkta paret Gunilla Röör och Per Sandberg.

Gunilla Röör drar på sig en röd dräkt i mocka med strumpor och vita hängslen och funderar högt: ”hur var det den skulle sitta nu igen?” Det har gått två år sedan hon senast använde kostymen i föreställningen Par i narrar. Då spelades den på Teater Giljotin/Stadsteatern i Stockholm. Om några veckor väntar nypremiär med gästspel på Norrbottensteatern.

Hon har precis börjat repetera föreställningen på nytt tillsammans med sin make Per Sandberg.
Att börja om igen efter två år känns lite nervöst, berättar Per.
− Men det ska bli jätteroligt.
Texterna sitter, men det är egentligen inte det svåra, berättar Gunilla.
− Det är att komma ihåg varför man säger sin text, det här underredet, kropparna, tempot och hur man lyssnar på varandra. Det är det man måste väcka.

"Det var spelglädje, en lust att vara med varandra. Och så ville vi inte göra ”herr och fru det och det”, någon äktenskapsgrej eller Norén. Vi ville vara fria."

Det var i föreställningen Ilya på Stadsteatern för några år sedan, där paret Röör/Sandberg hade roller, som idén om att göra någonting gemensamt föddes. Att det blev just en föreställning om narrar grundar sig i att de såg på sig själva som ”två gamla narrar” och att det var just det de ville gestalta.
− Så enkelt var det, vi gör narrar. Det var ingen analys, säger Per och Gunilla fyller i:
− Det var spelglädje, en lust att vara med varandra. Och så ville vi inte göra ”herr och fru det och det”, någon äktenskapsgrej eller Norén. Vi ville vara fria.
− Och så ville vi skapa allt själva. Vi ville inte ha någon regissör, säger Per.
De ville också göra föreställningen för att ta reda på vad narren egentligen var.
− Det är klart att man har den där bilden av narren med pinglor, medeltiden och allt det där. Men sedan började vi upptäcka att vi är ju också narrar. Bara i egenskap av Gunilla och Pelle. Man är ju det när man är på teatern, för vi är ju sanningsskildrare av olika sanningar. Vi har ju sådana uppgifter att vi spelar olika roller och gestaltar olika saker, säger Gunilla.

Efter att ha ”vaskat Shakespeare-texterna” började de skriva egna texter, som handlade om äktenskapet, åldrandet och kärleken. Men också kärleken till konsten, berättar Per.
− Ja, framför allt det. För det har ju varit en följeslagare i våra liv.
Gunilla beskriver narren som lite burlesk, men den ska inte förväxlas med en clown.
− Det är inte så att man skrattar åt narren hela tiden.
− Narren får vara inne i det fina huset, hos kungen, där man regerar. Medan en clown kommer från commedia dell’arte, åkte på karnevaler. Det gjorde narren också, men sedan fick narren fick lov att träda in i slottet, vara nära kungen och gyckla, säger Per.
De gillade också bilden av narren, och samlade på sig en massa bilder inför arbetet med föreställningen.
− En del bilder är så bedårande och några ser riktigt otäcka ut, man ser något svart i blicken och den där skallran. De kan vara stygga, och det kanske inte clownen brukar vara. Clownen gråter inuti. Narren vet man inte var man har, säger Gunilla.

Både hon och Per ser fram emot att möta publiken igen, och föreställningen kommer att röra sig kring humorn. Men det finns också stråk av allvar och svärta som de vill berätta om.
− Det finns en sorg och ledsenhet också, inte bara skoj hela tiden, säger Per.
− Men ganska mycket skoj. Du är ganska bra på den grejen, säger Gunilla och skrattar.
− Det ska bli roligt att spela. Det var ju därför vi gjorde den.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg

Mer information om föreställningen

PressmeddelandeDen 24-27 augusti kommer Ung scen norr att genomföra teaterworkshopen Spot on på...

Läs mer
By Formsmedjan. Powered by Yago