Krönika Gunilla Röör: "Klart att jag ska ha en tatuering!"

Vilket år vi lämnar bakom oss! Men jag svär, vi lämnar det bakom oss. Kanske kommer inte framtiden att se ut som vi förväntar oss. Men den kommer, och vi ska åter få trycka – om inte varandras händer –
så varandras hjärtan. Se på varandra mellan avstånden och uppleva förvandlingskonst tillsammans.

För det är vad teater är. Konst där vi kan förvandlas. Både vi som utför och vi som tittar på. Du blir till i betraktarens öga.
Utan möten förminskas världen och vi med den. Skärmarna och deras fyra raka kanter har hållit oss vid liv. En bristfällig men livsavgörande lustgas. När vi nu äntligen öppnar säsongen för de verkliga mötena, står temat demokrati för dörren.

I Sverige brukar demokratins födelse räknas från året då vi fick kvinnlig rösträtt, 1921. En berättelse om livsmod. En bristvara i alla tidevarv. Så formulerade sig kvinnorna på Medborgarskolan i Fogelstad, som gick i bräschen för kvinnlig rösträtt under 1900-talets början. De gick runt med namnlistor och startade skola för att ta tillvara kvinnors kraft och vilja att förändra. Det arbetet blev startskottet för vår moderna demokrati.

En människa. En röst. Även en kvinnas. Hurra! Äntligen! Det vill vi fira! Vi firar alla kvinnors röstsedlar som kom till stånd att användas 1921, efter kvinnors och mäns gemensamma kamp för rättvisa, att påverka och för att göra sin röst hörd. Men ända in på 1970-talet skallade ändå sångerna ”Varför har tjejer så tunna röster”, ”Vi är många fler än hälften”, eller ”Medveten blev jag från början – jag fick det med modersmjölken”. Fick jag det med modersmjölken? Tog jag inte allt för givet? Tack, mamma.

Nu har Emma Peters och Emma Molin skrivit ”en slags revy” på temat, där även nutidens kvinnor må roa och oroa. Hur långt kom vi egentligen och var står vi idag? Äh, rösta, varför det..? Vilka är våra röster? Är det kulturkvinnans, klimakteriehäxans, tantens? Hörs vi? Och de nya männen? Hur hörs de?

Det är med stor glädje jag omfamnar projektet Ja må hon leva! i Emma Peters regi. En glittrande revy med fägring stor och lite att gnaga på för själen. Det blir skratt och satirisk grimas. Kom och se, och sjung med.
Senare i höstmörkret kommer vi att erbjuda aftnar på temat demokrati då vi samtalar med inbjudna gäster. Vad är demokrati? Jag säger som min gamla mormor: ”Demokrati behöver uppfinnas varje dag. Ta den aldrig för given. Då kan den försvinna.”

I höst serverar vi även Den tatuerade änkan i Martin Lindbergs regi på scen 2. En rar komedi där den tatuerade änkan vill ha extra allt, och inte skäms för att ta för sig.
O, du outgrundliga längtan efter kärlek och pengar! Låt er roas av den eviga trängtan vi känner i våra bröst. En ros är en ros, är en ros, och det bultar under tatueringen.

Jag fick en gång frågan av en journalist var jag själv skulle placera en tatuering. Och vilken sorts.
Jag svarade ”Aldrig i livet!” Men, allting är statt i förändring och efter att ha fått lära känna Norrbottensteatern och dess publik på pulsen säger jag bara: ”Klart att jag ska ha en tatuering!” En enda som säger: ”Up North”. Var ska den sitta? Kom närmare om du törs... Så får du se.”

Er direktris
Gunilla Röör