En föreställning med ett helt eget sound

”Jag har behövt tänka till när jag har arrangerat”

I föreställningen Stulna juveler klingar välkända musikal-låtar, tidlösa Benny Andersson-melodier och ett stråk av Strauss-valser på slagverksinstrument som marimba, vibrafon och klockspel.
– Soundet blir ju eget med marimborna, säger Tomas Isacsson, kapellmästare, som skrivit arrangemangen till alla låtar.

Med en föreställning som byggts ut musikaliskt med dubbelt så många låtar än i originalmanuset, lutar Norrbottensteaterns uppsättning av Kristina Lugns pjäs Stulna juveler åt musikteater. Att bygga ut föreställningen med mer musik var också regissör Rasmus Lindbergs ambition, berättar Tomas.
– Han ville också att ensemblen skulle vara med och spela själva.
Men eftersom alla i ensemblen inte hade instrumentkunskaper fick Tomas idén att använda slagverksinstrument som marimba, vibrafon och klockspel i arrangemangen. Det är instrument med både höga och låga register, lite olika klang – och en enkel grundteknik.
– Du ska slå och träffa en platta. Jämfört med att börja läsa gitarrackord är det ganska lätt att börja med. Och så låter det speciellt, som också kändes kul i den här kontexten. Det finns en absurditet i alltihopa, säger Tomas.  

Redan före jul började ensemblen lära sig musikstyckena - allt från musikallåtar från The Sound of Music, till käcka melodin Knäckkalaset, några stycken av Benny Andersson och Johann Strauss. På förmiddagarna övade skådespelarna på musiken med Tomas, och eftermiddagen veks åt pjäsrepetitioner och scener.
– Eftersom de har olika mycket att göra har jag träffat en eller två åt gången, medan någon annan repar parallellt på scenen. Det har varit ett pusslande med tider, säger Tomas, som spelar piano i föreställningen, där det också hörs saxofon, trummor, gitarr och bas.  

Benny Andersons musikstycken är några av de som är tillagda i föreställningen.
– Det var Rasmus förslag. Det är Kristina Lugns texter men Benny Anderssons musik. Och när man tittar på den musik hon själv hade valt och skrivit in i manuset så är det lite… Jag får bilder av att det är lite femtiotals, efterkrigstids-optimism. Allt är gulligt och alla är snälla, och så krockar det litegrann mot hennes absurda texter. I det ljuset passade det bra eftersom Benny Anderssons musik också är lite tidlös. Det finns mycket svensk ton i den, lite folkmusik-känsla. Den harmonierar med det övriga, säger Tomas, som ger exempel på ett av hans favoritstycken i föreställningen; En skrift i snön.  
– Den är ju väldigt central i föreställningen och otroligt vacker. Sedan har de ju så olika karaktär. Nu mår jag mycket bättre är som en dänga, verkligen, säger Tomas och berättar att just Benny Anderson är en kompositör han är imponerad av.
– Han har en förmåga att göra musik som både är vacker, catchy och intrikat. Den lyckas vara både enkel och finessrik samtidigt. Det är bra gjort.
 
Stycket Mitt hjärta är förbannat som karaktären Camilla sjunger, ingick i föreställningens originalmanus, men där fanns ingen angiven melodi. Tomas associerade en rad i texten till en psalm, och i koralboken från 1939 hittade han en psalm som passade texten, även om ”melodin inte riktigt stämde i sammanhanget”.
– En del psalmer kan ju låta väldigt medeltida så jag försökte istället göra en melodi som skulle vara mer ”psalm-aktig”.
Tomas spelar själv rollen som Döden i föreställningen, som också har en egen sång. Först ville Rasmus att Tomas skulle skriva något själv men han tyckte det var svårt att göra en text i samma anda.
– Det finns en dikt som Kristina Lugn har skrivit, Döden har så snygga svarta stövlar. Den har vi lånat en del text ur och fick ihop den med två Strauss-valser, en bit ut An den Schönen Blauen Donau och en del ur Läderlappen. Den texten funkade rakt av, versmåttet stämde med valsen.

En utmaning med musiken var att bara några få i ensemblen läste noter. Därför försökte Tomas göra stämmor som var lätta att memorera och överkomliga att lära sig.
– Jag har behövt tänka till när jag har arrangerat, så att det ska gå att minnas hyfsat enkelt.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg (porträtt) & Josefin Wiklund (föreställningsfoto)
 
Gå direkt till föreställningen