
Musik, lyrik och överraskningar i Stulna juveler
Med drag av revy och musikal och repetitioner som varvats med övningspass på slagverk, har föreställningen Stulna Juveler mejslats fram.
– I den här pjäsen har den största utmaningen varit att inte riktigt veta vart det här är på väg, säger Rasmus Lindberg, regissör.
Relationskomedin Stulna juveler av Kristina Lugn handlar om psykoterapeuten Rune som, lamslagen av sorg efter sin hustrus död, inleder en romans med sin patient Majvor. Hon blir himlastormande förälskad och ser, till rosaskimrande toner av Sound of Music, giftermålet framför sig. Men Rune är inte alls med på noterna, för han har snurrat in sig i en massa andra förbindelser också. På mottagningen finns även Runes dotter Camilla, som hittar kärleken i Gillis, som gör sin läkarpraktik, och Majvors dotter Signelill. Snart kommer en journalist som ska intervjua Rune om sorg också, och under ett dygn får publiken följa karaktärerna i deras längtan efter kärleken och deras oförmåga att nå den.
Pjäsen rör sig sömlöst mellan komedi och drama, och kastar sig snabbt mellan skratt och nattsvart mörker. När Rasmus först läste pjäsen tänkte han att det här är ett material öppet för tolkningar, där det inte går att ha en bestämd uppfattning om vad som sker, och där det krävs av regissören att vara lyhörd för skådespelarna och vilken tolkning de gör.
– Vissa partier är ren lyrik. Det går inte att ha ett tolkningsföreträde. Man måste orka lyssna, försöka förstå hur de resonerar och låta dem ta med sig den förståelsen i texten, säger han.
Det är fräckt, roligt och poetiskt, och textens fyndiga formuleringar och dråpliga humor fick Rasmus att tänka på Staffan Westerbergs revyer.
– Kristina och Staffan har ju samarbetat i en del produktioner. Det är samma värld, där det jordiska och himmelska ligger väldigt nära varandra. Skämt, snusk och poesi tumlas runt, plötsligt kommer det dansnummer och sångnummer, säger Rasmus och menar att även Stulna juveler är som en revy i en bemärkelse, där handlingen förs framåt i en episodisk form.
Musiken är också ständigt närvarande föreställningen, och skådespelarna brister emellanåt ut i välkända musikalsånger, som fått ny text av Kristina Lugn.
Redan tidigt i processen drömde Rasmus om att sångerna skulle framföras live. Med en intensiv repetitionsperiod som varvats med text på scengolvet och noter i musikstudion, kunde drömmen besannas och nu framförs både sångerna och musiken live – trots att de flesta av skådespelarna i ensemblen inte är musiker.
– Vi har startat ett band! Alla spelar instrument för det var ju helt uppenbart en musikföreställning också. Vår kapellmästare Tomas Isacsson har låtit alla öva på slagverk. Vi har stått mycket i studion och tragglat basgångar och slagverksvändor, säger Rasmus.
Med både musik, sång och dans ligger inspirationen från musikaler nära till hands, eller?
– Ja, absolut! Det är ständiga lekar med förhöjningsnivåer och överraskningar. Sedan tror jag att det vi menar med musikal är en genomgående berättelse som befinner sig i en sjungen värld. Den här pjäsen är ibland ganska socialrealistisk. På så sätt flörtar den mer med revytraditionen än musikal, säger Rasmus, som längtar efter att föreställningen ska få möta publik.
– Den är så pass publiktillvänd. En teaterpublik är också regissör. Föreställningen finns inte förrän trehundra människor har en någorlunda gemensam upplevelse av den. Jag gör inte en färdig produkt, utan jag jobbar för att ge skådespelarna så bra förutsättningar som möjligt att möta en publik.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg & Josefin Wiklund
Fakta Rasmus Lindberg
Dramatiker och regissör, vice teaterchef på Norrbottensteatern. Aktuell: som regissör för Stulna juveler av Kristina Lugn. Har tidigare regisserat bland annat Natten är dagens mor (2011), Ibsen-kalaset med Ett dockhem och Hedda Gabler (2019), Fanny och Alexander (2023) och Loranga, Masarin och Dartanjang (2023) på Norrbottensteatern. Regisserade även en annan av Kristina Lugns pjäser, Tant Blomma, 2008. Vad är det för likheter mellan pjäserna?
”Genomgående i Kristina Lugns författarskap finns ett tydligt tema om ensamhet, isolering och att inte kunna knyta an till omgivningen eller samhället. Tant Blomma handlar ju om exakt det och det finns stora likheter med Tant Blomma och Majvor.”

En scenografi i samklang med texten
Med det sparsmakade och associativa som ledord har Mona Blombäck skapat scenografin till...

”Det är fantastiskt att få se sin idé bli verklighet”
Böljande havsblå tyger, ett korallrev, skojiga havsdjur och en operasjungande blåsfisk. Vårens...

”Hur gör man teater av det här?”
Med pjäsen Omställningen tar de stora industrisatsningarna i norra Sverige plats på...