Välkommen Alfred!

Skådespelaren Alfred Tobiasson har spelat i allt från Strindbergs-klassiker, till heavy metal-musikal och teaterdeckare. Denna vår är han på Norrbottensteatern för första gången, aktuell i uppsättningen Barnen från Frostmofjället, som just nu repeteras på scen 1.

Välkommen till Norrbottensteatern Alfred! Vem är du?
– Jag är 32 år och utbildad på Teaterhögskolan i Malmö och på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Min koppling till Luleå är att jag har spelat här flera gånger med Riksteatern. Och så har jag ju sökt scenskolan här.

Vad har du spelat i för uppsättningar tidigare?
– Jag har varit runt mycket. Fyra längre svängar på Riksteatern. Min första pjäs efter scenskolan var Pojkarna, sedan var jag med i Maja Salomonsons föreställning Plint, Lilla stora livet med Olle Törnqvist. Sedan gjorde vi Rasmus Lindbergs Ont blod - en heavy metal-musikal, säger Alfred, som också varit en sväng på Scenkonst Sörmland i Eskilstuna och på Strindbergs Intima teater i Stockholm. Senast kommer han från Teater Västernorrland i Sundsvall där han spelade i pjäsen Morden i Midlands.

Du har hunnit med mycket?
– Ja, det blir så när man frilansar. Då får man röra på sig.

Du spelar slagverk också.
– Ja precis. Jag är gammal trummis sedan gymnasiet och det har jag kunnat använda, bland annat när vi gjorde Ont blod. Då spelade vi ju ett metal-band och spelade allt själva. Jag var trummis i bandet och fick ta fram stockarna och öva igen. Det var roligt.

Nu är du med i Barnen från Frostmofjället. Vilken roll spelar du?
– Jag spelar Månke, som är den näst yngsta. Och så spelar jag även ett rikemansbarn i en familj, en hemsk plats de kommer till. Jag spelar också fattigförsörjningskommitté-medlem nummer sex.

"Det är någonting fint med att få vara del av en lång tradition av berättelser."

Hur kom det sig att du blev skådespelare?
– Jag har spelat mycket musik, jag målar mycket och litteraturen är också något som ger mig tröst ofta. För mig var det på något sätt att jag hittade teatern som den enda konstformen som förenar alla de här uttrycken. Det är både visuellt, det är musikaliskt och det är litteratur, och det möts där.

Vad tycker du är det bästa med ditt yrke?
– Det är någonting fint med att få vara del av en lång tradition av berättelser. Ibland kan jag känna en stor tacksamhet för att jag får vara en del av den här långa linjen av muntligt berättande. Det är det bästa.

Ni repeterar ju för fullt nu. Hur ser resten av veckan ut?
– Vi fortsätter att gå igenom pjäsen. Vi övar på den fina musiken som Tomas och Martin har skrivit och försöker jobba så konstnärligt vi kan med corona i bakhuvudet. 
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg