Sara Giese: ”Ibland kommer saker till en”

Sara Giese hade precis läst ut boken Ödeläggaren av Christina Herrström när Gunilla Röör ringde och frågade om hon ville regissera Marsvinsnätter.
− Ibland kommer saker till en. Man kan känna att det är meningen, säger hon.

Pjäsen Marsvinsnätter av Christina Herrström handlar om en ganska vanlig familj: mamma Alvilde, barnen Felicia och Simon och pappa Torkel. Väninnan Gabrielle är alltid med, liksom mormor Isadora och morfar Harry. Längst ner i näringskedjan står familjens två marsvin som skriker efter kärlek och uppmärksamhet i sin lilla bur.
− Vardagen har blivit en sorts logistiskt helvete där Alvilde och Torkel inte hinner med någonting kul. Och det kan man ju på sätt och vis känna igen sig i, även om det här är mer uppskruvat. Jag har själv två barn och en galen bengalkatt som jamar på nätterna, säger Sara, som föll för det upphöjda och absurda i pjäsen. 
− Det är en komedi men den vilar på ett nattsvart mörker och till slut så är det kanske inte så kul längre. Det är ett absurt drama om längtan efter kärlek och mening, säger Sara.

När hon läste manuset första gången hörde hon den finska skådespelerskan Minttu Mustakallios röst i rollen som Alvilde.
− Det har att göra med att vi gjorde Märta Tikkanens Män kan inte våldtas i Helsingfors. Och den är ju inte helt olik i stil. Det är också en kvinna som har en kärnfamilj och kämpar med konventionen och hur hon ska slå sig fri. Men framför allt handlar det om humor. Minttu har en fantastisk komisk tajming som jag gillar. Det blir roligt på ett sätt som inte är klassisk komedi. Hon bara kastar sig ut och ser vad materialet har att ge. Det tror jag är ett arbetssätt som passar bra för den här uppsättningen. Och jag känner att Alvilde måste vara en person som är larger than – her – life. 

Pjäsen kommer att ha sin urpremiär på Norrbottensteatern och för Sara, som står för både regi och scenografi, har det varit viktigt att Alvildes berättelse kommer fram.
− Vi är i Alvildes hem, i Alvildes universum. Allt är förstärkt, hur hon upplever sin man, sin väninna och den yttre stressen från barnen. Allt uppfattas från en utbränd hjärna. Det är så mångas behov som måste tillfredsställas  hela tiden att hon inte hinner med sig själv, säger Sara, som ser framför sig att pjäsen spelas ”i ett jävla tempo”.
− Tempo och kaos. Känslan av att aldrig avsluta något, aldrig hinna med. Aldrig få tid, aldrig tänka efter, aldrig få känna efter. Det bara pågår. Hon drivs av en idé om ett kärleksfullt familjeliv som i realiteten är allt annat än fungerande. Det handlar om drömmar, att vara fast i konventioner, ha en idé om hur saker ska vara och att vara helt oförmögen att verkställa det. 

Repetitionerna på scen 1 går snabbt framåt och den 11 mars är det premiär.
− Ensemblen är väldigt snabb och det märks att ni gjort mycket musikteater här. Det här handlar så mycket om tajming och hur man placerar sig på scenen. Man känner att det är en erfaren och skicklig ensemble.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg

Fakta/Sara Giese
Regissör, utbildad på Dramatiska institutet. Regisserat ett flertal uppsättningar bland annat på Dramaten, Stadsteatern, Riksteatern, Örebro Länsteater, Uppsala stadsteater och Lilla teatern i Helsingfors. Sara har arbetat mycket med nyskriven dramatik, och även skrivit dramatik själv. 
Vad är det för skillnad att jobba med nyskriven dramatik jämfört med klassiker?
”Om man gör klassiker använder man texten som en sorts ramp för regiarbetet. Då står tolkningen i centrum. Man måste bearbeta och göra pjäsen på ett sätt som den aldrig gjorts förut. Medan om man jobbar med en urpremiär av en text handlar det mer om att gå in i författarens huvud. Att smälta ihop med författaren. Texten måste komma till sin rätt första gången den spelas. Min registil och läsning är såklart synlig men det handlar mer om att gå in i texten och lyfta fram den.”

 

Läs fler nyheter från Norrbottensteatern 

Gå till föreställningssidan: Marsvinsnätter