”Hur gör man teater av det här?”

Med pjäsen Omställningen tar de stora industrisatsningarna i norra Sverige plats på Norrbottensteaterns scen. Men på scenen lyfts andra perspektiv fram.
– Vi är ute efter den mänskliga och existentiella aspekten på utvecklingen, säger Andreas Kundler, regissör.

Johanna lockas över till ett toppjobb på Northvolt i Skellefteå. Martin flyttar från andra sidan jorden till Luleå för att vara med och utveckla fossilfritt stål. Hanna försöker få livet som renskötare att gå ihop med vardagen, och Inga minns hur det var när drömmarna om Stålverk 80 rasade ihop.
De är alla karaktärer i den nya pjäsen Omställningen, som Andreas Kundler regisserar och som han skrivit tillsammans med dramatikern och radiojournalisten Amanda Glans. Men pjäsen är dokumentär och karaktärerna bygger på verkliga personer.
– Det konstnärliga är hur vi sätter ihop det, hur vi gestaltar det. Men själva källmaterialet är helt och hållet autentiskt, säger Andreas.

Det var för tre år sedan som han och Amanda fick i uppdrag av teaterchef Gunilla Röör att göra en pjäs. Den skulle göras utifrån den dokumentära metod som de båda jobbat med tidigare, bland annat med pjäserna Stockholm Love, Stockholm Lust och Öppna era hjärtan.
Ganska snabbt blev det bestämt att pjäsen skulle handla om de nya industrisatsningarna i norra Sverige, hur människorna både drabbas och berörs av dem.
– Det var en så stor grej som pågick häruppe. Då var läget ett helt annat än vad det är idag, säger Andreas.
De började söka upp personer som ville ställa upp på intervjuer, och arbetet tog dem till Kiruna, Harads, Boden, Luleå och Skellefteå. Till slut landade det i åtta personer som Amanda intervjuat, och som alla bar på olika berättelser.
– Vi kastade ut en massa krokar, och så har vi följt de här människorna under den här tiden. Vi ville hitta så olika perspektiv som möjligt. Därför letade vi efter företagsledare, så vi har intervjuat Peter Carlsson på Northvolt, och Martin Pei på Hybrit. Det är ju gigantiska projekt.
Amanda har också intervjuat personer som jobbat i produktionen både i den gamla och den nya industrin, med renskötare och kommunikatörer.
–  Vi var också intresserade av dynamiken mellan den offentliga sektorn och näringslivet, hur välfärden påverkas av expansionerna som sker på vissa orter. Den här rushen som har varit nu är någonting som har skett flera gånger tidigare i historien i Norrbotten och Västerbotten. Så det här är en cykel som är igenkänd. Det perspektivet var vi också intresserade av. Att hitta någon som kunde ha en berättelse som anknöt till det. Och det hittade vi.

Intervjuerna har de sedan valt ut och redigerat tillsammans och Andreas beskriver den färdiga pjäsen som ett slags berättarteater där man växlar mellan berättande och spel.
I januari börjar repetitionsarbetet som inleds med en briefing där skådespelarna får mer information om människorna som förekommer i pjäsen.
– Det är ju verkliga människor och när man gör den här typen av teater innebär det ett större ansvar än när man gör en Tjechov-pjäs. Vi ville göra dem rättvisa. Så de kommer att få en massa mer av vår research som jag tror kan påverka gestaltningen på ett intressant sätt. Det är ett kul sätt att jobba på för angelägenhetsgraden brukar höjas då, när man vet att man förvaltar någon annans historia.
Hur har det varit att skriva den här pjäsen?
– Det har varit jättekul och väldigt lärorikt för oss. Vi har lärt oss supermycket på den här resan. Det är ett otroligt stort ämne och inte helt självklart, hur gör man teater av det här? Nu tycker jag att det har blivit en jättefin text, men det har varit mycket jobb, att få ihop det. För till syvende och sist, det är många perspektiv men som föreställning kan man ändå uppleva det som att det är en story.
Text: Andrea Thür
Foto: Josefin Wiklund och Magnus Stenberg