En dröm som blev verklighet

Allt började med en dröm. Claes Åström drömde att han såg en nästan ordlös föreställning om hela livet, som utspelade sig i ett upplyst rum. Nu har drömmen blivit verklighet, när clownföreställningen Livet på en timme repeteras på Norrbottensteatern.

I ett litet scenrum, omslutet av draperier och mjukt rött ljus, ligger en stor genomskinlig boll. Inne i bollen vilar clownen Sniff, börjar sakta röra på sig, reser sig med prövande rörelser, samtidigt som clownen Abel i vit läkarrock storögt lyssnar med sitt stetoskop på bollens utsida, och visst är det en födsel som är i gång. Så pyser luften ut bollen och Sniff kan tas emot av Abel med öppen famn.

Ballonger är ett återkommande tema i barnföreställningen Livet på en timme, som just nu repeteras på Norrbottensteatern.
– Det var någonting med den där bollen, som blir en ballong. Och när man dör släpper man ballongen. Det är inte konstigare än så, säger Claes.
Att hans dröm nu kommer till liv i en pjäs, har att göra med ett möte han hade med teaterchef Gunilla Röör. Hon sökte efter en pjäs för barn, som skulle kunna förstås av alla oavsett vilket språk man pratar. Då kom hans dröm tillbaka.
– Jag hade ju en dröm, som var precis det. En föreställning utan ord, säger Claes.

I föreställningen får den unga publiken möta de båda clownerna och bästisarna Sniff (Nora Bredefeldt) och Abel (Derek Cespedes Barrientos) i livets olika åldrar, från födseln, till vänskap, kärlek, jobb och sorgliga avsked.
– När man gör clown måste det finnas ett allvar i botten för att det ska kunna bli kul. Allvar, sorg och sentiment är en bra grogrund för clownerna att studsa ifrån. Och om man ska berätta om hela livet, då vet vi hur det slutar, säger Claes.

Pjäsen bygger på Claes grundidé, men det kreativa arbetet har skett i nära samarbete med ensemblen.
– Jag sätter upp någon typ av grundpremiss - det här tänker jag är bågen. Sedan kommer de in. Det är ett givande och tagande, säger Claes.
Varje repetitionsdag har Nora och Derek haft grundträning i clown, men också hämtat inspiration från sina egna barndomsminnen och studerat barns lekar på skolgården.
– Vi började här, pratade om första barndomsminnet, säger Claes och visar en whiteboard fulltecknad med nedskrivna minnen. Ett minne är ”pappa lämnar i hallen”. Ett annat är ”varför låter inte ambulansen?”. Det är Noras minne och hon berättar hur hon som fyraåring bröt armen och fick åka ambulans, men sirenerna var inte påslagna.
– Jag frågade, varför låter inte ambulansen? Och ambulanspersonalen slog på sirenerna för min skull. För att jag skulle få vara med om det.

Arbetsprocessen kallar de för devising, en metod som Derek är bekant med sedan arbetet med pjäsen Orlando. Men skillnaden är att då fanns det ett manus. Inför kollationeringen och repstarten för denna pjäs kom Derek förberedd med strykpennor, men där fanns ingen text att läsa.
– Men det fanns en jättefin idépresentation och bilderna som Claes hade - och det du förklarade - var väldigt tydligt. Bollen, födelsen, det var tydligt för oss alla. Och det är så kul att vi har med det nu, säger Derek.

Musiken som de har valt till föreställningen har också hjälpt dem att bygga karaktärerna och berättelsen.
– Musiken är manuset. Det handlar jättemycket om skådespelarnas kreativitet, att förlösa den kreativiteten och förhoppningsvis ta hand om den. Det är jättesvårt att förklara eftersom det är väldigt intuitivt och kreativt och allas röst är lika mycket värda, säger Claes.

Livet på en timme har premiär den 27 september och åker sedan ut på en stor turné till lågstadieskolor i länet. Och både Nora och Derek ser fram emot att få spela för målgruppen.
– Vi ska på turné och alla barn vi träffar - jag är helt övertygad om att de kommer att älska det, säger Derek.
– Det ska bli så spännande, säger Nora.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg & Josefin Wiklund

Gå till föreställningen