”Det är sårbart att stå helt själv på scenen”

En kärlekshistoria och kärleksbrev som aldrig hittade fram. I monologen I ballong över Arktis skiftar Maria Pontén fokus från den livsfarliga polarexpeditionen till kärleken mellan två unga människor.
− Det är en sådan Romeo och Julia-historia, säger hon.

Ända sedan Maria Pontén gick scenskolan i Göteborg har hon fascinerats av ingenjör Salomon Andrées polarexpedition. Det började med att hon hittade boken Med örnen mot polen på ett antikvariat i Göteborg. När hon sedan skulle göra ett eget projekt på skolan började hon arbeta med materialet.
−Då var jag mer inne på just dödsorsakerna. Sedan har det vuxit, omformats och ändrats.

Under årens lopp är det istället kärlekshistorien mellan expeditionsdeltagaren Nils Strindberg och hans fästmö Anna Charlier som lockat henne.
Nu bygger hon sin föreställning kring berättelsen om de två.
− Det är en helt osannolik kärlekshistoria. Nils Strindberg skrev en massa brev till henne under polarexpeditionen som han hade på sig och som man hittade i lägret. Brev som aldrig kom fram, säger Maria och berättar att Anna Charlier gifte om sig men levde ett helt liv i undran över vad som hänt Nils.
− Men den dagen hon dog skrev hon i sitt testamente att ”jag vill att mitt hjärta ska skäras ut och begravas med Nils Strindberg.” Det är en sådan Romeo och Julia-historia, säger Maria.

"Det är en helt osannolik kärlekshistoria."

Att få göra en egen föreställning som bygger på den sanna historien om polarexpeditionen och kärlekshistorien har Maria drömt om länge.
− Oavsett vilken bok du plockar upp om det här så ser du det framför dig. Det är så sceniskt, eller filmiskt. Man kan ändå relatera till att stå där, på en polaris. Du har inga kommunikationsmedel, inga kartor, inget hopp. Det är något med den där totala ensamheten. Det är också en total ensamhet i att bli lämnad.

Föreställningen är en monolog med musikaliska inslag och Maria spelar rollen som Anna Charlier.
− Sedan har jag tagit mig konstnärliga friheter i att Anna börjar spekulera i hur de dog, vad var det som hände?
Det är första gången hon gör en monolog, och arbetet med att både skriva och gestalta rollerna har varit både krävande och ensamt.  
− Det är speciellt att stå ensam på scenen. Jag har ingen medspelare att studsa mot, säger Maria.
Men hon har också fått hjälp av teaterchef Gunilla Röör och vice teaterchef Rasmus Lindberg, som sett föreställningen och fungerat som regiögon.
Den 23 november är det urpremiär som scenlunch på Norrbottensteatern.
Hur känns det?
− Jättenervöst. Det är sårbart att stå helt själv på scenen. Jag har ingenting att falla tillbaka på. Det är som Andrées polarexpedition. Imponerande eller idiotiskt, säger Maria och skrattar.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg

Mer info om föreställningen