Gediget hantverk i kostymateljén

En av Norrbottensteaterns storsatsningar i höst är Ibsenkalaset med de klassiska dramerna Ett dockhem och Hedda Gabler av Henrik Ibsen. Uppsättningarna spelas i tidstrogna kläder, och kostymerna tillverkas i teaterns kostymateljé.

Redan i mars började kostymavdelningen sitt arbete med att sy upp kostymerna efter kostymdesigner Liv Petterssons skisser. Fyra kompletta damdräkter med kjol, turnyr och jacka tillverkas. Dessutom delar av männens kostymer som innefattar två kavajer och fem olika kostymer med byxa och väst. Tidsepoken är sent 1800-tal.
– Kul med historiskt, en era vi inte gjort riktigt, säger Therése Nilsson, tillskärare, som gjort mönstren till kostymerna tillsammans med Lilly Häggbom, sömmerska.
Det är tidskrävande dräkter med mycket detaljer; klädda knappar, volanger, turnyrer och lagda veck.
– Varje plagg tar lång tid. Det är inte som att göra en skjorta och en vanlig byxa. En skjorta kanske vi gör på en dag. Här ska du räkna hundra timmar på en dräkt, säger Therése.

På kostymavdelningen hänger de klänningar som ska bäras av Maja Runeberg (Hedda i Hedda Gabler) och Therése Lindberg (Nora i Ett dockhem). Heddas är dramatiskt rödlila i sidenblandning med enorma puffärmar. Noras är pastellblå, högt knäppt och i siden.
Volangen framtill i lager på lager är fodrad i rosa, för att få en kant som bryter av mot den ljusblå kulören.
– Först har jag vändsytt tjugo meter i nederkanten och sedan har jag lagt veck på tjugo meter, säger Therese.
Lilly Häggbom har sytt Heddas klänning.
– Den är så dramatisk, och det är kul att se den växa fram med formerna och puffarna, säger hon.
Susanne Öhman, sömmerska, har sytt en mönstrad dräkt i ull, som ska bäras av Maja, som även spelar Fru Linde i Ett dockhem.
– Ull är fantastiskt att jobba med, lätt att forma. Men det är ganska grov ull, och det är en nätt jacka, så det blir ganska styvt. Sedan kan ull växa. När man har det på sig kan det bli större. Därför är den, som vi säger, slagen på bomull. Man klipper först i ullen, och så i ett bomullstyg. Sedan syr man ihop det så att det blir som ett tyg. Då håller det formen.
 
Alla tre är samstämmiga i att arbetet bakom varje kostym varit väldigt roligt.
– Jag tycker historiskt är skitkul. Jag tycker det är roligt att läsa i böcker och försöka hitta gamla mönster, säger Therése.
– Det är något som man inte syr så ofta. Det är ju vackra kläder, man får verkligen gotta sig i det, säger Susanne.
– Det är sådant här som gör att man vill jobba med teater. Att få möjligheten att gå loss på de mjuka materialen, formerna, uppbyggnaden. Och att få nörda ner sig. Man tittar på gamla dräkter, hur de var skurna. Det väcker verkligen ett intresse för epoken, säger Lilly.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg