”Ljuset är på dem som inte brukar ha ljuset på sig”

I Stenar i fickan spelar statisterna huvudrollen. Det var en av de saker Daniel Goldmann gick igång på när han fick frågan om att regissera.
– Ljuset är på dem som inte brukar ha ljuset på sig. Det gör historien automatiskt väldigt varm. Man är lojal med dem som inte brukar få synas och vars drömmar man inte bruka bry sig om, säger han.

Erik Kaa Hedbergs rollfigur Johan försöker tränga sig fram till pizzerians bardisk genom en stimmig folkmassa. Han slänger lite käft med bartendern innan han balanserar tillbaka till sin statistkollega Kalle (Tobias Aspelin) och med lite möda räcker över glasen. Och så, med en snabb vändning, där han samtidigt drar huvan över huvudet, förvandlas han till karaktären Björn.
I själva verket är Erik och Tobias ensamma på scenen. Men Stenar i fickan av den irländska dramatikern Marie Jones är skriven för två skådespelare som ska spela alla femton roller.
Den nedskalade formen är något som Daniel både gillar att se och göra.
– Det är något magiskt med att få vara med om förvandlingen, säger han och gör en jämförelse med hur man kan berätta en historia, rakt upp och ner eller med inlevelse.
– Det man vill åt är att det ska kännas enkelt. Men det kräver ett enormt millimeterarbete rent tekniskt. Jag brukar säga att vi sysslar med matematik och geometri. För att hitta att det bara flödar, måste man räkna ut vinklar, längder och tider i bygget.

I arbetet med föreställningen är detaljerna viktiga, och under repetitionerna går Daniel in med exakta anvisningar om hur skådespelarnas rörelser ska vara.
– Det är mer som koreografi. Om man inte är noga blir det bara en jämntjock smet som det är svårt att hänga med i.
Du har en bakgrund som skådespelare och har jobbat mycket med improvisation. Har det hjälpt dig i arbetet med den här pjäsen?
– Ja, det tycker jag att det gör, alltid, faktiskt. Både som regissör och skådespelare. Hela grundinställningen med improvisation är att säga ja till idéer och att testa. Inte prata så mycket utan prova, se vad som händer och kasta sig ut i en trygg miljö.
En annan viktig byggsten är rörelse och att göra föreställningar fysiska.
– Det är alltid det jag dras till, säger Daniel och berättar att han lärt sig mycket av att jobba med mim-skådespelare.
– Just det fysiska berättandet, exakthet och vad det kan ge. Att förhålla sig till ett rum.

Vid en första anblick ter sig Stenar i fickan som en ren komedi. Men pjäsen har en sorglig botten och Daniel beskriver den som en dramakomedi.
– Anledningen till att den heter Stenar i fickan är att det är en ung grabb som stoppar stenar i fickan och går i älven, i vår uppsättning. Den blandningen, av jätteroligt och väldigt sorgligt, tycker jag om. Just det där att få skratta, ryckas med och sedan drabbas, och sedan få skratta igen, utan att det sorgliga skrattas bort. Det tycker jag är bästa sortens berättande.
Stenar i fickan har satts upp både i Londons West End och på Broadway och har vunnit ett flertal priser.
 Hur kommer det sig att den här pjäsen blivit en sådan succé?
– Den är lekfullt berättad, innehåller både väldigt mycket humor och allvar. Jag tror att humor är ett fantastiskt sätt att beröra människor och hjälper oss att öppna våra sinnen och våra hjärtan. Om vi då börjar prata om allvarliga saker också, är det som en genväg in i att tala om viktiga saker. Det hjälper oss att prata och berätta om det tunga och viktiga med medkänsla och värme. Jag tror att det är något vi hungrar efter. Speciellt i en tid med så mycket som är hårt.

Föreställningen börjar med turné och premiären sker i Bjurå.
– Det känns som att det rimmar väl med den här berättelsen. Att precis som berättelsen handlar om dem som brukar vara i periferin så känns det helt riktigt att inte ha premiären på centralorten.
Text: Andrea Thür
Foto: Josefin Wiklund