En föreställning om tro, hopp och kärlek

Sedan några veckor tillbaka repeteras Cabaret Tröst på Norrbottensteatern. Ett oroligt världsläge och viljan att bidra, gav teaterchef Gunilla Röör idén till att skapa något trösterikt.
– Jag bara kände behov av tröst. Det var bara det, i all enkelhet.

I ett enkelt belyst och scenografiskt sparsmakat scen 3, hörs Tomas Isacsson spela de inledande pianotonerna från Lalehs hit Goliat. De tre skådespelarna på scenen, Karin Paulin, Kristine Gulbrandsen och Nora Bredefeldt, sitter med mickar i händerna, lyssnar, diskuterar tonarten, och börjar sedan återigen sjunga det välbekanta stycket. Mitt i rummet står Gunilla Röör, beskriver Lalehs resa från Göteborgs förorter ut i vida världen, och hur den här låten illustrerar det.
– Den resan vill man känna, emotionellt, säger hon till ensemblen.

Gunilla regisserar föreställningen, som har premiär den 17 maj, och hon beskriver den som ”en stilla cabaret med musikaliskt balsam”.
– En stund att njuta till fin musik och vackra texter.
Innan repetitionerna började fick ensemblen i uppgift av Gunilla att ta fram två favoritlåtar, som gav dem tröst.
– Det har styrt låtvalet. Jag har inte bestämt en enda låt.
De har också haft workshops tillsammans, där de gått igenom lyckliga minnen och tröst från när de var små. Materialet har sedan inventerats av Gunilla, som skrivit texterna.
– Jag är noga med att skådespelarna ska ha med sig eget bagage på scenen, inte bara klä ut sig till en roll. Då blir skådespeleriet personligt. I det här fallet ville jag leta efter saker som tröstar.
– Det är så vi har jobbat. Våra texter handlar om tro, de handlar om hopp och de handlar om kärlek.

Grundidén till Cabaret Tröst hämtade Gunilla från sina egna erfarenheter, när hon under mitten av 1990-talet åkte till ett krigshärjat Sarajevo för att spela monologen ” Lilla Boye” i kulturutbytet Open road – Sarajevo. Hon berättar hur malplacerad hon kände sig, hur hon ville hjälpa till med något konkret.
– Kriget var slut men hela Sarajevo var sönderbombat. Det var fasansfullt. Men sedan fick jag ändra mig och det var det som var så vackert.
Hennes guide, en ung kvinna, visade henne runt. Så kom kvällen och hon kom tillbaka, med en helt annan hållning och med rött läppstift.
– Hon sa: ”Jag kan inte gå med på att kriget har tagit så mycket tid från mig. Jag tänker leva nu.”
Monologen som Gunilla framförde var egentligen avsedd för en vuxen publik. Men den sågs också av 250 lyriska barn.
– De hängde med, och då tänkte jag att det kanske inte var så dumt med kulturutbyte i alla fall.

Och nu, med det oroliga världsläget och det pågående kriget i Ukraina, kände Gunilla ett behov av att skapa något trösterikt.
– Jag bara kände behov av tröst. Det var bara det, i all enkelhet, säger Gunilla och hyllar ensemblens arbete.
– Jag är så himla glad för att jag har en sådan stark ensemble. Och sedan kan de dessutom sjunga så här bra som de gör. Det är makalöst. Det kommer att vara svängigt bitvis, men det kommer att vara lugnt och personligt.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg

Mer om föreställningen Cabaret Tröst