Kostymer som speglar en fragmentarisk bild

Svarta och vita plagg, böljande plisseringar och krinoliner i olika storlekar. Kostymerna i föreställningen Näktergalen har ett speciellt formspråk som speglar den fragmentariska bilden av sopranen Jenny Lind.
– Trots sin storhet finns det inte en hel bild av vem hon var, säger Lotta Nilsson, kostymdesigner.

Sopranen Jenny Lind var sin tids superstjärna som sjöng på de stora scenerna i Europa och USA, innan hon, fortfarande i unga år, drog sig tillbaka och avslutade sin karriär.
Det var bland de fragment som finns samlade kring Jenny Linds liv som Lottas kostymidé tog sin början.
– Det är mycket brev som är brända eller förstörda. Hennes röst finns inte bevarad så den här näktergalen är det ingen som vet hur den lät, bara att hon blev en av våra största stjärnor någonsin med hjälp av sin röst.  

Föreställningen bygger på boken Näktergalen. En biografi över Jenny Lind av Ingela Tägil, och i regissör Michaela Granits uppsättningsidé spelar tre skådespelare Jenny Lind. Med uppsättningsidén, biografin och samtida modeböcker som inspiration började Lotta skissa på kostymerna.
– Vi höll på med det fragmentariska och pratade om att bygga från skelettet av Jenny Lind. Och skelettet till den tidens kvinnokostym var krinolinerna. Det var under 1800-talet som krinolinerna hade sin prime time, säger Lotta.

Hon landade i en kostymidé med tre krinoliner, där krinolinställningen syns och anspelar på det fragmentariska, och som skådespelarna enkelt kan kliva i och ur. Vitt, plisserat tyg pryder nederkanten och de är i olika storlekar: en kort krinolin för den lilla Jenny, en mellanlång för mamman och den största krinolinen för den vuxna Jenny.
– Lilla Jenny är överlevaren och den eldiga kraften. Mamma-Jenny bär på demonen, ångesten. Primadonnan är Jenny när hon är som störst på scenen. Tanken är att hon växer in i rollen av Näktergalen. Kraften, lekfullheten från den unga Jenny, genom mammans kraft, tar henne till de stora scenerna i världen. Det är mot alla odds. Hon blir ju upptäckt och får slåss mot mamman för att få vara i teaterns värld.

Under krinolinerna bär skådespelarna svarta overaller i rollerna som moderna berättare.
Även med overallerna har Lotta arbetat med att visa skillnader i karaktärer, genom detaljer i det plisserade tyget. Den unga Jenny har en liten vinge på sin korta ärm, mamman har ingen vinge alls (” kan inte flyga”,) och den vuxna Jenny har en hel vinge; en ärm som går att öppna.
Plisseringarna symboliserar alla lager i Jenny.
– Det är lagren som vi ser men också lagren som vi inte känner till, säger Lotta.

Kostymernas färgskala är i grunden svart och vit, även för de tre musikerna på scenen, men färger syns i detaljerna hos personer som stod Jenny Lind nära, och i Jennys roller.
– De ger hennes liv färg. De kvinnliga vännerna kommer in som kostymdelar i olika färger. De män som betydde mest i hennes liv kommer in i kravatter med färg.
Kostymerna bär också referenser till HC Andersens och Jenny Linds vänskap och hans sagor Näktergalen och Den fula ankungen.
– Jag tänker att det är från den svarta ankungen till den vita svanen. På de stora krinolinerna har hon blivit så mycket svan som hon kommer bli, säger Lotta.

Kostymerna ska förstärka regissör Michaelas Granits idé om att nutiden finns som en språngbräda i berättelsen.
– Och också förtydliga de tre Jenny på scenen, att de är sammanlänkade. Det är en viktig funktion. Sedan vill jag att det ska se delikat ut, att det ska vara snyggt mot scenografin. Att det bär samma språk, säger Lotta.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg

Fakta/Lotta Nilsson
Aktuell som kostymdesigner i uppsättningen Näktergalen på Norrbottensteatern.
Masterexamen i Tredimensionell gestaltning, Konstfack. Har tidigare gjort scenografi & kostym till drygt sextio produktioner, bland dem Cabaret på Norrbottensteatern och När vinterns stjärnor lyser här, ett samarbete mellan Norrbottensteatern, Tornedalsteatern och Giron Sami Teahter.

Till föreställningen