”Ta er plats, er rättmätiga plats.”

I Teaterhögskolans examensproduktion, klassikern Bernardas hus, får pjäsen en nutida kontext, där strukturer som makt och förtryck lyfts upp.
– Det är en väldigt dramatisk berättelse, och jag tycker om att skapa berättelser som känns angelägna och som berör publiken, säger Julia Marko Nord, regissör.

Spröda toner från ensemblens akustiska gitarrspel inleder pjäsen Bernardas hus, som ett vemodigt ackompanjemang till berättelsens tema: utsatthet, makt och förtryck, och en desperat längtan efter frihet. Det är också en hommage till pjäsförfattaren Federico Garcia Lorca, berättar Julia.
– Samtidigt är det att litegrann utsätta dem för ett slags element som kan vara lite utmanande, säger hon om ensemblens inledande spel.

Lorcas pjäs från 1936 handlar om en matriark som kontrollerar sin familj med järnhand. Efter pappans begravning bestämmer mamman att sorgeperioden ska vara i åtta år. Under den perioden får ingen av de fem döttrarna lämna huset.
– Det är det som är själva berättelsen. Det är ett fängelse som mamman bestämmer sig för att de ska sitta i, säger Julia.
I originalet utspelar sig berättelsen i ett hus på den spanska landsbygden. Men i Teaterhögskolans uppsättning har pjäsen istället förflyttats till vår tid, med en sparsmakad scenografi, enkla madrasser på golven, några få stolar längs väggarna och kala träväggar. Och i Julias uppsättningsidé finns paralleller till SiS-hem.
– Jag menar inte att det här handlar om ett SiS-hem. Men det är ju ändå ett gäng unga flickor instängda i det här rummet, och det slutar med att en hänger sig. Och det har vi ju sett på sådana typer av institutioner, unga tjejer har det sämst av alla. Det är sexuella övergrepp, övervåld, psykisk ohälsa, det är väldigt bestraffande klimat, säger Julia.
Att hon valde just Bernardas hus till studenternas examensproduktion berodde på flera olika saker. Ett skäl är att det är en slutproduktion där åtta skådespelare ska ha rättvist fördelad scentid. Men också äktheten där ingen lämnar det slutna rummet.
– Jag tycker det är fint med den här berättelsen. Ärligt, är alla instängda i ett rum. Det är det det handlar om.
Hon tycker också det är spännande att belysa tjejer och kvinnor i förhållande till normer, samhälle, strukturer och makt, och vad som förväntas av en som kvinna.  
– Även om den här skolan är en väldigt humanistisk skola, den går inte att jämföra med Bernardas hus, så är det också ett slags system. Jag har själv gått scenskolan. Det är traditioner, det finns mycket förutfattade meningar kring hur man ska vara som kvinnlig skådespelerska. Men det är en väldigt dramatisk berättelse, och jag tycker om att skapa berättelser som känns angelägna och som berör publiken.

För att låta berättelsen hamna närmare vår tid har Julia och dramaturg Tora von Platen strukit de delar i manuset som kretsar specifikt kring Spanien, tiden och det religiösa. Istället har de försökt ta fasta på vilka mekanismer och situationer som är igenkännbara här och nu: makt och förtryck. De har också lagt in ”etyder”, små pjäser i pjäsen som studenterna fått skapa själva.
– Vi kan inte bara ta bort. Vi måste ersätta med det jag, och vi, tycker är relevant. Sedan tycker jag överlag att teater är en kollektiv konstform. Då kändes det fint, med tanke på att det här är studenter, att ge dem uppgifter och bli mer aktiva själva, säger Julia, som hyllar ensemblens arbete.
- Jag känner mig väldigt stolt. Jätteglad över att jag upplever att de har expanderat och vågar ta för sig och också följt med mig på det jag velat. Det är mycket emotion, lite lösa boliner som gör att de tvingas vara närvarande i rummet på olika sätt.

Du har själv gått scenskolan. Hur kan du känna igen dig i det arbete studenterna gör nu?
– En av de grejer som gjorde att jag blev taggad på att vara här, är att det är så mycket unga tjejer i den här klassen. När jag gick skolan kände jag mig väldigt ensam och att det fanns mycket ideal kring tjejer och att vara skådespelerska. Jag känner att jag ville, inte för att förhäva mig, men ge det som jag önskar att jag hade fått. Jag vill verkligen att alla studenterna vågar ta för sig. Att våga ta i. Det har varit en av mina målbilder. Att få dem att inte vara rädda. Precis som i pjäsen. Ta er plats, er rättmätiga plats.
Text: Andrea Thür
Foto: Josefin Wiklund

Bernardas hus gästspelar på Norrbottensteaterns scen 2 fram t. o. m den 24 maj. Därefter går föreställningen på turné till Stockholm.

Fakta/Julia Marko Nord
Skådespelare och regissör. Utbildad på Teaterhögskolan i Malmö. Regisserade i fjol succé-föreställningen ”Jag for ner till Bror”, som bygger på första delen i Karin Smirnoffs trilogi.
Om att regissera en slutproduktion: ”Jag tycker det är så viktigt, det är underbart, jättekul, och att också ge tillbaka. Det är en hård bransch.”

Till föreställningen på Norrbottensteatern

Speldatum Stockholms konstnärliga högskola