Välkomna Annika & Kristine!

- nya medarbetare på Norrbottensteatern

 

Nyligen blev det klart att Annika Öhlund, maskör och Kristine Gulbrandsen, skådespelare, blir fast anställda på Norrbottensteatern.
– Det känns helt, helt underbart. Det man tänker aldrig ska hända, har hänt, säger Kristine.
– Jag känner mig superglad och lycklig. Det känns toppen att få möjligheten att bygga en hållbar framtid för mig och min familj här i Norrbotten, säger Annika.

Både Annika och Kristine har arbetat på teatern under flera år men då på kortare kontrakt, och har bland annat varit med i uppsättningarna En midsommarnattsdröm, Popkvinnor och Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton tillsammans.

För Annika började vägen till maskör i gymnasiets estetiska program med konst och formgivning som inriktning. Där upptäckte hon även Norrbottensteatern.
– Jag kommer från en familj där teater som kultur inte alls varit en självklarhet och under gymnasiet fick vi gå och se flera föreställningar där. Då upptäckte jag att det inom teatern fanns så många yrken. Att det blev mask och peruk föll sig naturligt på grund av min lust att få uttrycka mig konstnärligt och arbeta med mina händer. Jag vill citera Oscar Ekdahls repliker ur filmen Fanny och Alexander: ”Jag älskar teatern. Den lilla världen som ibland lyckas spegla den stora världen så att vi förstår den bättre. Eller också ger vi människorna som kommer hit en möjlighet att för några ögonblick eller sekunder glömma den svåra världen därute”, säger Annika.

Hon utbildade sig till maskör på Stockholms dramatiska högskola, och därefter följde arbete på Dramaten och Stockholms stadsteater.  
En viktig pjäs i hennes liv var De tre musketörerna på Stockholms stadsteater.
– Den var superintensiv, det var slutsålt jämt och spelade hur mycket som helst. Där träffade jag ju Jonas också så den pjäsen var viktig för mig, säger Annika. (Jonas heter Hellman Driessen i efternamn och är skådespelare på Norrbottensteatern.)
Men efter sexton år ”i exil i Stockholm” återvände Annika till Luleå och frilansade, bland annat på Norrlandsoperan i Umeå.
– Men det är svårt med de långa avstånden. Det är roligt men det är tufft att vara borta från sitt barn så mycket, säger Annika, som hyser varma känslor för sin hemstad.
– Man har ju en stark identitet som norrbottning även om man flyttar.

Även Kristine har erfarenhet av flytt och långa avstånd. Hon kommer från Oslo i Norge, men har bott i Luleå sedan åren på Teaterhögskolan.
På den förberedande teaterutbildning hon gick i Oslo var det en lärare som tipsade henne om Teaterhögskolan i Luleå och att ansökningsproven stundade.
– Hon tog fram en karta, pekade på Luleå och jag hade aldrig hört om staden förut.
Men Kristine bokade en biljett, övade in en monolog och åkte upp.
– Jag tänkte att jag ska ge allt, men jag tänkte inte att jag skulle komma in. Men så kom jag in. Några månader senare packade jag ihop mina grejer och flyttade hit.
Sedan des har Luleå varit Kristines bas, även om hon arbetat på bland annat Västerbottensteatern också.

"Att få vara kreativ och leka. Tänk att få leva av det, det är ju underbart!"

Skådespelare hade hon velat bli väldigt länge. När hon gick i sjuan kunde hon välja teater som ämne.
– Då var det som att det bara: ”det är det här jag vill göra”, säger Kristine.
Det bästa med hennes yrke är att få ”gestalta en massa olika roller med ett gäng härliga kollegor”, berättar Kristine.
– Att få vara kreativ och leka. Tänk att få leva av det, det är ju underbart! Och såklart att få möta publiken! Gud, vad man saknar den nu.

Hösten 2016 började hon arbeta på Norrbottensteatern och har sedan dess varit med i ett flertal uppsättningar. Hon vill gärna göra roller som utmanar henne, och svarar blixtsnabbt på frågan om vilken hennes drömroll är.
– Rickard III. Det är en stor roll som alltid spelas av män och därför vore det spännande att få göra den.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg
 

Korta fakta om Kristine:
Skådespelare på Norrbottensteatern. Utbildad på Teaterhögskolan i Luleå, 2012-2015.  Varit med i produktioner som Liv Strömqvist tänker på dig, Nybergs mekaniska verkstad, Det man bara vågar drömma om, Popkvinnor och senast Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.
Spelar också saxofon.
”Jag började spela i skolorkestern när jag gick i tvåan. Jag ville egentligen spela flöjt eller klarinett men vi kom lite sent den dagen så då fanns det bara saxofon kvar. Jag var så liten att jag fick stå med saxofonen på en stol för att orka bära upp den. Jag spelade ganska många år, sedan pausade jag för att jag tröttnade. Men jag är superglad att jag har den i bakgrunden, det är en tillgång, särskilt här uppe där folk är så musikaliska”.
Roller hon gjort på Norrbottensteatern som ligger henne varmt om hjärtat:
”Jag tycker det var helt underbart att få spela Liv Strömqvist tänker på dig. Det var ingen konkret roll, vi gjorde allt möjligt men jag tycker Liv Strömqvist är underbar och att få spela den typen av teater. Sedan hade jag väldigt roligt med lillasyrran i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Det är kanske fruktansvärt att säga att det är en favorit eftersom hon är så hemsk.”

Korta fakta om Annika:
Maskör på Norrbottensteatern. Utbildad på Stockholms dramatiska högskola; kandidatexamen, mask- och perukdesign, 2005-2008. Tidigare arbetat på bl. a. Dramaten och Stockholms stadsteater, och frilansat som maskör.
En favorit bland arbeten hon gjort: En sommardag av Jon Fosse, i regi av Gunnel Lindblom, på Dramatens scen Elverket. ”Det var fantastiskt för mig att få arbeta med Gunnel Lindblom. Så intelligent kvinna med stor integritet. Hon var då åttio år med ett helt livs yrkeskunskap inom sig och urtjusig. Det är lätt att bli lite starstruck när man får möta och arbeta med en ikon som man länge beundrat.”