”Vi har texten, och så kastar vi oss ut.”

De hoppade rakt in i ett slagsmål, har varvat meditativa övningar med text, improvisation, och Monica Törnell-låtar. Steg för steg växer föreställningen Barndomshemmet fram, och tilliten i ensemblen är en viktig pusselbit.
– Vi är så trygga med varandra så vi kastar oss bara ut, säger Therése Lindberg.

Hon spelar mellansystern Mika i föreställningen som handlar om de tre systrarna Mona, Mika och Maj. Deras mamma har just begravts, och de har inte setts på flera år. Nu möts de igen, motvilligt, i huset de växte upp i. Mika är den driftiga fyrbarnsmamman, fast i ett trist äktenskap med en frånvarande man, och som projektleder både familj, döstädning och syskonträff, samtidigt som hon lider av hypokondri och ser minsta snuva som tecken på någon allvarlig sjukdom.
– Det här är det svåra, liksom. Vem är den här personen? Det växer fram hela tiden. Allt det här livet, under. Jag kommer på små saker hela tiden. Det är omöjligt att spela fram allt det här just nu. Först sitter man med de här raderna text, och karaktären kommer att komma succesivt, säger Therése.

Efter tre veckors repetitioner är arbetet med att mejsla fram karaktärerna långt ifrån färdigt.
– Men det jag vet än så länge är att Mona har haft en strulig tonårstid. Det har slutat med att hon har hamnat på anstalt, rymt hemifrån. Och från det gått till ett storstadsliv med karriär och hon har också fått ett barn lite senare i livet, säger Maja Runeberg om sin karaktär, den äldsta systern Mona.  
Hon beskriver det som att Mona lever ”ett polerat liv”, att hon inte alls vill tillbaka till sina rötter, och att hon haft ett behov av att dra från barndomshemmet.
Det har hon gemensamt även med yngsta systern Maj, spelad av Kristine Gulbrandsen.
– Maj lever ensam i ödemarken. Hon är minstingen som har försökt hålla ihop familjen. Hon minns inte barndomen på samma sätt som sina systrar och har nog blivit skyddad från mycket av det mörker som fanns. Efter att systrarna flyttat hemifrån och det bara är hon och mamma kvar, längtar hon efter en ny gemenskap. Då träffar hon Malte och flyttar med honom till församlingen, säger Kristine om sin karaktär.

Under repetitionerna har ensemblen improviserat kring olika förutsättningar som regissör Gunilla Röör gett dem.
– Vi har hittat olika lekar som vi lekte när vi var små. Lite konflikter har vi också nosat på, säger Kristine.
– Vi har blandat det med att göra meditativa övningar där man får tänka på sitt eget barndomshem, sin egen mammas röst, och Gunillas mammas röst. Syskonrelationer är väldigt intima och då behöver man ha lite sinnliga minnen, kroppsliga minnen tillsammans, säger Maja.
– Och gemensamma minnen som vi hittar på, säger Kristine.
Att de känner varandra väl har varit en trygghet under improvisationerna.
– Vi hoppade ju rätt in i slagsmål och annat. Vi är så trygga med varandra så vi kastar oss bara ut, säger Therése Lindberg, och får medhåll av Kristine.
– Jag känner mig väldigt trygg med er.

Den nyskrivna texten och undermeningen i den har studerats noga, och mammarelationer och syskonrelationer har stötts och blötts tillsammans med Gunilla. Att jobba fram de olika karaktärerna är en pågående process och Therese beskriver det som ”att föda de här personerna”.
– Det är ju det som är att repa. Inte bara att lära sig utantill utan det är ju också; justja hon säger ju faktiskt såhär. Då kanske det betyder det här. Man kommer ju på små nycklar med ens rollfigur när man gör det här tusen gånger. Visst, det är improvisation på ett sätt, bara att repa. Vi har texten, och så kastar vi oss ut. Det är inte improvisation utan text, men när man börjar repa vet man aldrig vart det ska ta vägen, säger Therése.

Monika Törnells visor är en stor del av berättelsen, och under hösten väntar även musikrepetitioner för att väva in låtarna i föreställningen. I oktober har pjäsen urpremiär i Råneå och därefter väntar bygdegårdsturné i länet, till Västerbotten och Sundsvall.
– Det är alltid kul att komma ut och få vara nära ny publik, säger Kristine.
– Det är något speciellt med det. Det är otroligt nära, väldigt speciellt och väldigt kul, säger Therése.
Text: Andrea Thür
Foto: Josefin Wiklund

Till föreställningen Barndomshemmet