”En berättelse om livet självt”

Ingmar Bergmans pjäs Fanny och Alexander är en av de största produktioner som Norrbottensteatern har satt upp. 20 personer kommer att röra sig på scenen i en helaftonsföreställning på drygt tre timmar. 
– Jag tror att det här kommer att bli otroligt fint och berörande, och en levnadsglad föreställning, säger Rasmus Lindberg, regissör.  

Halvvägs in i repetitionsperioden börjar scenografi och dekor att ta form på teaterns stora scen. Längs scenens sidor har höga, gråmålade skärmar satts upp och mitt på golvet tronar en röd sammetssoffa. Just denna dag är det monologscenen mellan Helena, spelad av Gunilla Röör, och hennes döde son Oscar, som spelas av Roger Storm, som finjusteras.
”Vad handlar det om?”, frågar Rasmus skådespelarna, som ger sin tolkning av scenen. En sörjande mor som gått itu av förlusten av sin son, och därför rör sig fritt mellan de dödas och de levandes världar. En far som oroar sig över sina efterlevande barn och sin fru.
Samtidigt kommer fler skådespelare in i salongen i väntan på ytterligare scener som ska repeteras. Efter sommarlovet har teaterhögskolans studenter tillkommit och ensemblen är äntligen fulltalig. Rasmus beskriver arbetet med pjäsen som ”spännande, utmanande och väldigt lustfyllt”.
– Det är ett massivt material och väldigt många människor. Det är en väldigt välskriven och drabbande historia.

Berättelsen, som bygger på Ingmar Bergmans film från 1982, handlar om de två syskonen Fanny och Alexander, som växer upp i den färgstarka teaterfamiljen Ekdahl. En tid efter att pappan Oscar dött, gifter barnens mor Emelie om sig med biskop Edvard Vergérus och flyttar med honom till den karga biskopsgården. Men den man hon förälskat sig i visar sig vara en våldsam tyrann som hatar Alexander.
– Det är en berättelse som handlar om livet självt, om livsbejakelse och livsförnekelse, födelse, död och återuppståndelse. Även om den är klädd i att man får följa en familj under ett år med dess olika högtider, handlar det i grund och botten om att livet är dyrbart. Man måste passa på att leva och njuta av livet, säger Rasmus.

Arbetet med pjäsen började redan tidigt i våras med provspelningar för barnen som spelar huvudrollerna. De har sedan gått i en teaterskola med Rasmus och studenter från teaterhögskolan, och i juni började repetitionerna.
Totalt kommer repetitionsperioden att vara fjorton veckor, nära nog ett rekord för teatern.
– Barnen kommer att ha levt med den här berättelsen från april till december, så de kommer att kunna den grundligt.

"Vår ambition har varit att försöka utbilda, att det också ska bli en lärande resa, en chans att utveckla sitt teaterintresse."

Att regissera barn som inte är vana att ta regi och aldrig tidigare spelat teater, vad finns det för utmaningar med det?
– Vår ambition har varit att försöka utbilda, att det också ska bli en lärande resa, en chans att utveckla sitt teaterintresse. Men man försöker kanalisera deras glädje in i det här. Och det är ju kongenialt med föreställningen, som också handlar om livsglädje.
Under ett av repetitionspassen med barnen hördes det högt och ljudligt från repetitionssalen hur barnen stod och ropade ut fula ord och svordomar.
– Det tänker man inte på när man ser filmen, men barnen svär väldigt mycket i pjäsen, säger Rasmus och skrattar.
– Vi övar oss varje gång vi träffas på att säga pinsamheter. Barn får ju lära sig att sitta still och inte höras så mycket, vara tyst och ordentlig. På teatern är det lite tvärtom. Det är väldigt svårt att kliva upp på en scen och försöka höras så lite som möjligt. Där måste man ”ogöra” det som de behövt lära sig i skolan.

De närmaste veckornas repetitioner kommer så småningom att utmynna i flera mask- och kostymrep och publikgenomdrag innan premiären i oktober.
– Det känns väldigt bra. Jag tror att det här kommer att bli otroligt fint och berörande, och en levnadsglad föreställning.
Text: Andrea Thür
Foto: Josefin Wiklund

 

Läs mer om föreställlningen och SE BILJETTER