”Det kommer att bli en tät, intim föreställning…”

Monologen Jag springer handlar om en förälder som förlorat sitt barn, och som bearbetar sin sorg genom att springa. I vår sätts föreställningen upp på Norrbottensteatern med Maja Runeberg i rollen som mamman, i regi av Jonas Hellman Driessen.
− Det kommer att bli en tät, intim föreställning med Maja på ett löpband. Det är sorgligt och svart men i ett rum som ändå speglar någon slags skönhet, säger Jonas.

Pjäsen bygger på den danske journalisten Anders Legarth Schmidts blogg om hans verkliga upplevelser efter att hans dotter dött i cancer, i dramatisering av Line Mørkeby.
Hela monologen utförs på ett löpband, där den verkliga fysiska utmaningen möter den känslomässiga.

Det hela började med att Maja streamade den uppsättning som Byteatern i Kalmar gjorde under pandemin.
− Det är en av få föreställningar där jag ändå var glad över att det var pandemi, för jag fick se den. Och jag var lite tacksam över det också. Det var jobbigt att se den och jag kunde sitta hemma i min soffa, säger Maja, som först fascinerades över sättet pjäsen framfördes på. Löpande på ett löpband. Men så överrumplades hon av både innehållet och texten.
− Jag tycker den var väldigt vacker.

Ungefär samtidigt som hon berättade för teaterchef Gunilla Röör att hon ville jobba med texten, hade Jonas Hellman Driessen nämnt för Gunilla att han ville regissera. Då parade Gunilla ihop dem med texten och frågade om Jonas kunde tänka sig att regissera den.
När han läste texten föll allt på plats.
− Den är fruktansvärt sorglig, tung och svår. Det tär på en. Men det var också spännande eftersom berättelsen är ihopvävd med den här tydliga utmaningen, att springa. Det gör det ännu mer spännande och intressant. Den tydliga framåtrörelsen, och bakom allt det finns bråddjupet av sorg som texten är. Det är en spännande krock som funkar väldigt effektivt nu när vi börjat jobba med det, säger Jonas.

Både Jonas och Maja hade direkt känslan av att ”det ska springas” utan uppehåll och redan före jul började Maja löpträna inför arbetet med pjäsen. En utgångspunkt för henne var om hon kunde klara av rent fysiskt att göra pjäsen.
− Det är klart att det är en USP även internt. Kan jag? Är det här en bra form för detta för att det är så ovanligt?
− Man får en fysisk förutsättning som man måste övervinna men också lära sig att ta hjälp av, säger Jonas.

En annan utmaning förutom den rent fysiska, var också att hitta en dynamik i det statiska: löpbandet står på en fast position i rummet och det är bara där Maja kommer att röra sig under hela monologen.
− Jag brukar rygga mycket för berättelser där barn dör och där barn far illa. Att ett barn dör och att stanna i det och de konsekvenserna det får för en person, det tror jag också är statiskt på ett sätt. På så vis tänker jag att det kanske är en bra form för det, säger Maja.
När Jonas läste pjäsen upplevde han att berättelsen utspelar sig mycket inuti personen som springer, att det finns ”ett inre rum” som han ville visa.
− Även om det fysiskt pågår längs grusstigar, asfaltsvägar och genom urbana miljöer, så pågår berättelsen helt inne i hennes inre värld. Jag ville hitta ett rum som var ganska lugnt, en tom, stilla plats som ändå innehåller något sorts ljus. Annars blir det så himla tungt, säger Jonas och Maja flikar in:
− Centralt för Anders Legarth Schmidt, när jag läst intervju med honom och det finns väldigt tydligt i texten också, är att löpningen är ett rum där han får kontakt med sin dotter.
− Det är supertydligt i texten. Det är så allting börjar. Dottern dör och hon, i det här fallet, börjar springa från sjukhuset för att hon inte kan göra något annat. I den maniska, desperata löpningen hittas ett andrum. Sedan är pjäsen en fortsatt jakt på det rummet, ett sökande efter det ögonblicket när kontakt uppstår, säger Jonas.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg

Läs mer om föreställningen