Inspirerades av barnens berättelser

När dramatikern Camilla Blomqvist fick uppdraget att skriva pjäsen Det jag bara vågar drömma om för Ung Scen Norr var budskapet tydligt. Den skulle bygga på research kring målgruppen barn i mellanstadiet.

– Jag tycker det är roligt att göra research, så jag tackade gladeligen ja till uppgiften, säger Camilla.
Förra våren träffade hon och Mervi Jaako, dramapedagog på Ung Scen Norr, ett tiotal mellanstadieklasser i länet. De barn som ville fick skriva ner en hemlig dröm som de lade i ett kuvert mot löfte om att det bara skulle öppnas av Camilla.
– Nästan alla barn ville skriva något hemligt. Det var väldigt spännande, säger Camilla.
Utifrån mötena med barnen skapade hon sedan idén till manuset, och karaktärerna i pjäsen bygger på det som barnen berättat för henne.

Pjäsen handlar om kompisarna Pinnen, Darya, Stig, Kevin och Jonna och utspelar sig kvällen innan skolavslutningen i sexan. I centrum för berättelsen står Pinnen, en tyst och lite reserverad person som gärna betraktar sin omgivning på avstånd.
Eftersom temat var drömmar och längtan, ville Camilla hitta en värld som inte var realistisk.
– Det var de trådarna som började bygga historien. Det kändes lustfyllt när den världen kom på
plats. Här kan allting hända och vi befinner oss inne i en annan människas tankeuniversum.

Sångerna i pjäsen är barnens egna ord. Det var en idé som fanns med tidigt i hennes skrivprocess.
– Där har jag verkligen plockat det barnen skrivit och suttit med barnens meningar. Sedan får man putsa litegrann för att det ska bli någon rytm. Men det är deras ord.

"Om man ska komma åt smärtpunkten kan det också behöva vara helt knäppt och absurt."

För Camilla var det viktigt att skriva en pjäs som barnen också kan skratta i.
– Om man ska komma åt smärtpunkten kan det också behöva vara helt knäppt och absurt. Jag var tvungen att komma åt någon slags humor och jag tror att det går genom det lite drastiska.
– Jag tycker att det är roligt att skriva när man har träffat så många människor och på något sätt har deras berättelser med sig.
Text: Andrea Thür
Foto: Marcus Hagman