En varm komedi med högt tempo

När regissör Martin Lindberg berättar om sin version av Den tatuerade änkan drar han paralleller till en karusell med högt tempo. Utmaningen är att hitta en balans.
− Det gäller att rytmisera scenerna så att det inte går för fort, säger han.

Den tatuerade änkan handlar om Ester, en kvinna i övre medelåldern som lever i ett rätt dåligt äktenskap. Det är julafton och hennes milt sagt krävande familj med barn och barnbarn har samlats. När de äntligen ska äta julmiddag får Ester ett telefonsamtal. Hennes faster ligger för döden och hon testamenterar alla sina tillgångar, inklusive sin stora lägenhet, till Ester. Det blir början på ett nytt liv för henne.

Pjäsen, i bearbetning av Jonna Nordenskiöld och Martin Lindberg, bygger på filmen med samma
namn. Martin är noga med att betona att Den tatuerade änkan är en varm komedi och inte en
fars.
− Lars Molin skrev inte fars på det sättet utan det finns alltid en människa i centrum, någon som har problem och behöver lösa det. Värmen handlar om hur han ser på sina karaktärer. Han försvarar dem och deras val. Det är tydligt i den här pjäsen, säger Martin, och ger karaktären Ester som exempel.
− Ester är en otroligt tydlig huvudkaraktär. Hennes val och hennes sätt att bryta sig ut ur det här kassa äktenskapet och relationen till barnen, handlar för henne om att försvara sitt människovärde. I och med att hon gör det får hon en annan självbild och kan se sig som en helare människa.

"...det finns alltid en människa i centrum, någon som har problem och behöver lösa det."

Martin beskriver Den tatuerade änkan som en rak berättelse utan många lager. Men enkelheten gör inte berättelsen sämre, menar han.
− Det är inget psykologiskt material där man säger en sak och menar en annan. Man får vara försiktig så att man inte tänker ’vad platt det här är’, att man inte känner att det finns någon klangbotten. För det måste det alltid finnas.

Totalt innehåller pjäsen över fyrtio scener, och med alla olika miljöombyten drar Martin en parallell till en karusell och ett spel med mycket fart och framåtrörelse.
− Om det är så många scener och det ska gå hyggligt fort mellan scenerna kan man inte släpa rekvisita in och ut. Utifrån de tankarna kom vridscenen, säger Martin.

Det handlar om en rund vridscen, där ena halvan kommer att visas för publiken med en uppbyggd miljö, samtidigt som nästkommande rumsmiljö byggs upp bakom scenen. Att tekniken kommer att synas bakom blir en effekt i föreställningen, menar Martin.
− Det är ju teater. Det valet är inget problem och det tror jag inte publiken heller kommer att tänka på. Då har vi misslyckats, om de hellre tittar på vad som sker i kulissen än vad som sker på scen.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg

Fakta/Martin Lindberg
Gör Regissör, dramatiker och skådespelare.
Aktuell som regissör för Den tatuerade änkan på Norbottensteaterns scen 2.
Bakgrund Utbildad på Teaterhögskolan i Malmö och arbetat som skådespelare i tio år innan regijobben tog vid. Skrivit ett femtiotal pjäser, bl. a. Kärlek i Småland, (Scenkonstbolaget Spira), Dålig stämning,
(Dalateatern), Krom ljuger inte, (Scenkonstbolaget) och Bordsdansare, (Norrbottensteatern).

Vill du veta mer? Här finns mer info om föreställningen.