GUNILLA RÖÖR: Det är som att se ett levande konstverk

Att göra teater för alla åldrar, med konstnärlig höjd och en repertoar som kombinerar äldre klassiker med nyskriven dramatik. Vardagen som teaterchef handlar mycket om att lägga en repertoar.
− Jag tänker oavbrutet på vad vi ska göra, fantiserar och drömmer, säger Gunilla Röör.

Två månader har gått sedan hon började sin tjänst som Norrbottensteaterns nya teaterchef. Det senaste halvåret har hon varit regelbundet på teatern, först som regissör för Broarna i Madison
County, och under våren då hon bekantat sig med teaterhuset och sin nuvarande chefsroll.

Men så kom den varma sommaren. Och Gunilla befann sig helt ensam på teatern.
− Det var inte en människa här. Det var som att komma till ett spökslott, säger hon.
Att hon skulle följa med på årets sommarturné var klart. Men dagarna däremellan var det vanliga arbetsdagar för henne.
− Jag är en vanlig skådespelerska. Jag har aldrig suttit med papper, så jag har behov av att läsa dem om och om igen, försöka lära mig strukturen. Det var min plan, att jag skulle sitta med det varje dag. Men så var det så varmt, det var helt galet, säger Gunilla.

Så med massor av vatten till hands och en fläkt på maxeffekt betade hon av sitt pappersarbete, och lämnade sedan kontoret för att läsa pjäser och fundera över vilka pjäser som var möjliga att göra.
− Det har flyttat in ett helt nytt tivoli i mitt huvud. Jag håller på att lära känna det tivolit och hur jag ska hantera alla frågor. Men att det var så tomt gjorde att det kändes som att det kanske var en dröm. Lite så kändes det, säger hon.

Att gå från skådespelare till chef känns som ”ett äventyr med stora bokstäver,” berättar
Gunilla.
− Det känns som att äventyret är delat i flera delar och än så länge tycker jag att det är jätteroligt. Men jag är också i en nybörjarfas. Allting är lika spännande och då tar allting lång tid också. Att jag har mycket möten är också en slags kultur som jag är ovan vid. Jag håller på att lära mig och jag tycker det är jätteroligt.

Vardagen har också återgått i teaterhuset. Verkstäder och ateljéer är i full gång, och repetitionerna pågår för höstens båda produktioner.
− När vi hade kollationering för Ja må hon leva!, satt vi där allihop, alla avdelningar. Även om vi hade avstånd var det ändå en regelrätt stor kollationeringsstart. Då började jag nästan gråta för jag blev så himla glad. Har vi nu nåden att få börja arbeta igen? Det var så otroligt mäktigt, tyckte jag, säger Gunilla, som under hela förra året var med i flera produktioner som i sista stund fått ställa in på grund av pandemin.

På soffbordet i hennes rum på teatern ligger flera böcker utspridda; Virginia Woolf, Kristina Lugn, Allan Edwall, Athena Farrokhzad. Hennes vardag som teaterchef handlar mycket om att lägga en repertoar, och Gunillas ambition är att den ska vara så spännande och inspirerande som möjligt.
− Jag tycker ju att teater måste få vara otroligt roligt och otroligt sorgligt. Jag håller på att bolla idéer, hör mig för med olika regissörer, pusslar, tänker och funderar. Jag tänker oavbrutet på vad
vi ska göra, fantiserar och drömmer.

Repertoaren för denna säsong var satt redan innan Gunilla tillträdde.
− Men sedan kommer det här, säger hon och tar upp en av böckerna på bordet; Orlando av Virginia Woolf.
− Det är mitt förslag och jag är jätteglad för det, det här fyrahundraåriga kärleksbrevet som jag tycker är fantastiskt. Jag tänker med kärlek på nästa år.
Vilka pjäser drömmer du om att få visa på Norrbottensteatern?
− Jag skulle vilja ha en kombination av äldre och vackra klassiker men också nyskrivet och rasande. Jag tror på det där med lite tur och slump. Längtan efter en perfekt produktion, att det ska vara så planerat och genomfört är enormt viktigt och bra för stabiliteten och de stora penslarna. Sedan måste vi också ha små mellanrum där det kan komma till något som man inte riktigt vet vad det är. Om man stänger
alla dörrar finns det inget utrymme för något nytt eller ungt.
Norrbottensteatern är en teater för hela länet. Hur kommer det att märkas med dig vid rodret?
− Att fortsätta i den farled som redan finns. Vi ska ha mycket turnerande verksamhet. Det finns ett sug i Norrbottens län och vi ska åtminstone sträva efter att upprätthålla turnéverksamheten. Där känner jag att jag tar på mig ett par skor som redan finns.

När biljetterna till höstens föreställningar släpptes i augusti dröjde det inte många dagar förrän en fjärdedel av alla biljetter var sålda.
− Vi hungrar, och vi har svultit. Den här levande kulturen, att få se människor tredimensionellt, vi är så svältfödda på det. Nu ska vi äntligen få se konst i flera dimensioner. Vi är många som verkligen längtat
efter det, säger Gunilla.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg

Fakta Gunilla Röör
Aktuell Teaterchef på Norrbottensteatern sedan den 1 juli. Skådespelare och regissör, utbildad på Teaterhögskolan i Stockholm.
Arbetat med Suzanne Osten på Unga Klara, därefter på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Även arbetat på bl. a. Dramaten och spelat i ett flertal filmer och teveserier. Guldbagge-prisad två gånger för bästa kvinnliga huvudroll (1992, Freud flyttar hemifrån, och 1996, Sommaren).
Det allra bästa med teater enligt Gunilla:
”Det är mindfulness, som att se levande konstverk. Det kan vara en skönhetsupplevelse men också en fantastisk, utsträckt hand till något man håller på med i sitt inre som man inte vet om. Någon slags identifikation som jag tror är väldigt läkande och välgörande. Jag vet inte om det hör ihop med att man
sitter så många tillsammans och ser samma sak, men man har helt olika upplevelse beroende på vem man är och vilka erfarenheter man har. Jag har fått sådana aha-upplevelser när jag har sett teater och det har alltid funnits i mig att jag vill ge dem tillbaka.”