Med tantparkour som inspiration

När Mona Knutsdotter skapade scenografin till föreställningen Biet i huvet såg hon tantparkour framför sig.
– Det måste hända någonting. Barn måste kunna identifiera sig med att man leker, säger hon.

Tre stora svarta pusselbitar ligger utlagda på scengolvet. På sidan är de målade som en stum, hård tegelvägg. Men när skådespelarna vänder på pusselbitarna förvandlas de till en färgsprakande, magisk sommaräng med blommor som breder ut sig längs sidorna.
Scenografin med sina stora pusselbitar speglar pjäsens tvära kast mellan den hårda verkligheten och den mjuka, fantasifulla spelvärlden.
Men att skapa en passande scenografi var svårt från början, berättar Mona.
– Det finns ingen bestämd som har huvudrollen. Alla är allting, ibland är alla tre bin och just det här med hur man fort och lätt kan ändra från en verklighet till en fantasi i ett barns huvud, säger Mona, som beskriver pjäsen som ”rätt upplöst i sin form”.
– Här har man en väldig frihet på ett sätt, hur man vill gestalta och berätta.

Under processens gång har hon haft nära kontakt med regissör Hanna Nygårds. Hon ville att scenografin skulle bestå av material som skådespelarna lätt kunde klättra över och bygga ihop på ett enkelt sätt.
Och då kom Mona att tänka på tantparkour.  
– Det är ju äldre kvinnor som hoppar över diken, klättrar över en parkbänk, när de är ute på sina promenader. Och det kallas tantparkour, säger Mona.
När hon såg hur kvinnorna balanserade på betonggrisar fick hon idén till föreställningens
stora pusselbitar, som går att flytta runt, klättra på och som ger associationer till pjäsens dataspelvärld.
– De kör ju olika levlar. De går till level 6. Det här är ju ett barn som inte har så rolig hemmiljö och det verkar inte vara så roligt i skolan heller. För att ta sig igenom svårigheterna går man in i någon slags spel/lekvärld med vad man får och inte får, och hur man ska klara sig undan, så han – eller hon - förvandlar sig till ett bi, ibland.

Förvandlingen från verklighetens grå vardag till binas magiska värld blir extra tydlig genom att blommorna på pusselbitarna och även på fonden, målats med uv-färg, som framhävs och förstärks när de blir belysta.
– Då blir det något helt annat, säger Mona.
Effekten med UV-färgerna ville Hanna spara till sista slutbilden. Då dras den stora svarta sammetsfonden isär och alla pusselbitar är vända med blomsidan utåt, berättar Mona.
– Och så kommer blomfonden fram. Då blir det en gigantisk sommaräng med bidrottningen som har kommit och satt sig på barnets säng.

En viktig sak när man skapar scenografi i pjäser för barn och unga är att det ska vara roligt och intressant och att det finns ett flöde.
– Det måste hända någonting. Barn måste kunna identifiera sig med att man leker. Man tar en bok, ställer den på högkant, och så blir det en mur. Att det är lekfullt, inte en massa longörer. Det måste gå ganska fort och lätt, säger Mona.

Biet i huvet är en fysisk föreställning för skådespelarna och pusselbitarna kom in tidigt i repetitionerna. De är byggda i aluminium för att de ska vara lätta att lyfta och flytta. Ensemblen har också haft en inspelningsdag där de skapar olika ljudeffekter genom att slå på pusselbitarna med händerna eller med trumpinnar.
– Experimentera, helt enkelt, vad man får fram för ljud, säger Mona, som tycker det är roligt att idén med klossarna funkat så bra.
– Och att skådespelarna orkar lyfta dem, kliva på dem, hoppa på dem och åka rutschkana på dem. För jag har ju aldrig byggt sådana här klossar. Det är ju liksom ”Åh, tack och lov att det funkade!”
Text Andrea Thür
Foto Magnus Stenberg 
Föreställningsfoto Josefin Wiklund

Biet i huvet spelas  t.o.m 29 april, på scen 2 och skolturné i länet.
Offentliga föreställningar 8 - 10 april.

Till biljetterna