”Man leker tillsammans med publiken”

Lyxigt och utvecklande. Men också ett stort förtroende. Arbetet med Gruppresan har varit en produktion i process där skådespelarna varit medskapande till flera karaktärer.
– Vi får göra karaktärer som vi tycker är roliga. Det kommer från oss, säger Therése Lindberg.

I början av mars hade vårens stora humorföreställning Gruppresan premiär på Norrbottensteaterns stora scen. En föreställning som tar sin början med ett lätt förvirrat lärargäng som ska köra teambuildingen Helvetespaketet tillsammans. Och det är ett formstarkt men omaka gäng som samlas; den gränslösa franskaläraren Vivianne i stora röda glasögon, slöjdläraren och tuffingen Jonte, den skeptiske historieläraren Igor, och så några figurer som också befinner sig på skolan, mattanten Bödil och studierektorn Lisbeth.
Alla är de karaktärer vars konturer började skapas i höstas, innan det fanns ett färdigt manus och när workshops med skrivövningar stod på schemat för ensemblen.
– Långsamt växte det fram roliga karaktärer, säger Therése och minns tillbaka på hur Sven Björklund och Linda Wincent, (som ansvarat för regi och manus) gav dem olika situationer att skriva om.
– ”Skriv om ett barndomsminne du har”. Och så utkristalliserades några av de här karaktärerna som vi nu har med. Det kommer från oss, från början, säger Therése.

Linda och Sven sorterade sedan bland karaktärerna, utvecklade idéerna och fördelade rollerna i ensemblen.
– Sedan improviserade vi fysiskt. De ställde frågor till karaktären: ”Hejhej, vem är du?”, säger Karin Paulin.
Men ensemblen fick även intervjua varandras karaktärer. En spännande process, berättar Erik.
– För återigen, skillnaden att inte ha en färdigskriven story att utgå ifrån och hämta inspiration, så upplevde jag många gånger, under intervjusammanhang som karaktär och i improvisationer, en skräckblandad förtjusning över hur mycket frihet det fanns. Att, nu föds ju den här karaktären i och med vad den här karaktären svarar och väljer att göra. Vilket många gånger kom som en överraskning för en själv, säger Erik.
–  Bödil är ju verkligen en sådan. Hon uppstod ju framför våra ögon, säger Therése om Eriks karaktär Bödil, mat-tanten med högst besynnerliga recept.
– Där är det mycket kvar av din första improvisation, säger Karin.
– Ja, som bas-stämman, att du gör mat på dina djur och allt det här knäppa. Vi hade ju en kundvagn med attribut. Du hade ju några ben där, så det blev ju det där hästbenet, säger Therése.
Hennes karaktär, slöjdläraren Jonte, kom också till under en improvisation.  
– Jag hade en bild av att jag ville göra en kille som hade stort hår. Med min uppenbarelse och deras frågor blev han slöjdlärare, och han höll på med traumaslöjd. Jag ville göra en östgöte. Det var ju tvunget, det är ju min dialekt.

”…Är inte det drömmen, att få vara helt gränslös?”

Karins karaktär Vivianne har hängt med länge och hon beskriver henne som ”kanske något intryck av olika kvinnor som har kommit och gått i det här huset”.
– Det är mycket så när man hittar en karaktär. Det blir någon slags summa av typer man träffat och kanske av en själv också, vissa drag. Men är inte det drömmen, att få vara helt gränslös?

Att skapa i process är inte helt obekant för ensemblen. Flera shower på teatern har kommit till på liknande sätt, om än i kortare processer. Men en helaftonsföreställning på stora scenen är något annat, och de är också vana vid att ha musik och sång som energihöjare i föreställningen.
– Nu har vi inte det. Då är det bara vi och våra gestaltningar, säger Therése.
– Det har varit läskigt. Det tror jag man alltid brottas med när man ska göra humor. Vad händer om de inte skrattar? Det förväntas ju när man gör en humorföreställning, säger Karin.

"Jag hade verkligen velat se den här föreställningen."

En del i repetitionerna har varit Veckans visa - att redan från första repetitionsveckan visa upp veckans arbete, hur stort eller litet det än varit, framför publik i huset.
– Det var jättenyttigt. Inför varje sådan var min känsla ”vad ska vi visa?” Jag vet inte riktigt vad vi har undersökt. Men när man väl provade det tycker jag att det puttrade väldigt fint, säger Erik.
Det låter också som att det varit en väldigt rolig process?
– Vi har ju skrattat något alldeles vansinnigt. Det är ju en lyx, säger Karin.
– Det är också väldigt roligt och lyxigt i den här produktionen, att få tillåtelse att undersöka och plocka fram ens egen humor, som på något märkligt sätt kan kännas lite privat, säger Erik.
– Jag hade verkligen velat se den här föreställningen. Och det är alltid ett bra tecken, säger Therése.  
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg

Till föreställningen!