”Publiken ska få ha roligt”

Med en föreställning fullspäckad av karaktärer i olika tidsepoker och snabba byten, gäller det att perukerna är både hållbara och lätthanterliga. Samtidigt ska det vara showigt och fånga ögat.
− Publiken ska få ha roligt, säger Annika Öhlund, maskör.

Inne i Annikas loge står perukerna till föreställningen Popkvinnor – andra sommaren prydligt uppradade. Här syns Mozarts syster Nannerls lockiga och överdådiga 1700-talsperuk, The Runaways rockiga hårsvall och de mer nedtonade perukerna till kvinnorna som under krigsåren byggde gitarrerna i Gibsons gitarrfabrik och som gestaltas i föreställningen.
Föreställningen vimlar av karaktärer och bytena måste gå snabbt. Ett exempel är när Kristine Gulbrandsen ska förvandlas till Siw Malmkvist på bara sextio sekunder.
Hur gör man egentligen det?
− Med en vacker sextiotalsklänning, sjalett och solglasögon kommer man långt. Och fina skor, säger Annika.
Totalt är det tjugofem peruker som Annika antingen tillverkat eller justerat. Vissa är gjorda av äkta hår och andra i syntet.
− Jag försöker undvika äkta hår, det är känsligt mot fukt, säger Annika och förklarar att lockar kan rakna när håret blir fuktigt.

Flera peruker är återanvända från tidigare produktioner, bland annat karaktären Bessie Smiths spektakulära huvudbonad som kommer från uppsättningen La cage aux folles.
− Det är ju så man jobbar. Många är omgjorda peruker som man har haft till något annat som jag syr ut och syr om. En del saker måste nytillverkas. De syntetperuker som man köper är ofta alldeles för små och sitter inte bra på huvudena. Jag måste alltid sy om dem och göra om pannorna på dem, säger Annika.

En peruk tar normalt sett fyrtio timmar att tillverka. Men en redan färdig peruk som bara behöver justeras däremot, tar tio timmar att fixa till. Ett exempel är karaktären Dolly Partons syntetperuk som Annika bytt panna på och sytt in.
I en av scenerna ska ensemblen förvandlas till gamla tanter med grått hår. Men hur får man unga människor att snabbt se ut som tanter? Att gråna till dem, är svaret.
− Och så har de ju roliga, fina tantkläder också, säger Annika, som samarbetat mycket med kostymör Mona Blombäck när det gäller de olika karaktärerna i föreställningen. Tillsammans har de tänkt igenom vad essensen är i de olika karaktärerna, hur Elvis ser ut, hur Dolly Parton ser ut, eller hur en rockkille från 1980-talet ser ut.
− Vi har fått vara ganska snabba i karaktärsskapandet. Det finns en tydlighet. Jag vet vilka karaktärer det är och jag ska lösa det så snabbt som möjligt. Det är snabba byten på scen.
Vad har du för personlig favorit?
− Det är nog The Runaways-numret. Det är roligt. Det är så härliga kostymer och peruker.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg