”Allting studsar mot tiden vi befinner oss i”

Tanken var att göra en feel good-show som firar att coronapandemin äntligen var över. Men med en pandemi som dröjer sig kvar fick ensemblen tänka om, och skapade en after work-show i mindre format.
− Allting studsar mot tiden vi befinner oss i. Vi bjuder på en knapp timmes verklighetsflykt, säger Jonas Hellman Driessen.

När den här intervjun görs är ensemblen i full färd med att repa in musiken till showen. På whiteboarden i Norrbottensteaterns studio har alla låtar listats, och ett tema med anknytning till det som hänt det senaste året, börjar sakta ta form.
− Det är så mycket skit som har varit men det är också så mycket bra som alla har missat, så vi tänkte vi skulle ha ett litet tema också: alla fester som man har missat. Då kan vi ta dem nu, så vi mixar hej vilt mellan studenterna, bröllopet, Halloween och semesterresorna, säger Maria Pontén.
− Vi ska ta igen allt, säger Tomas Isacsson, kapellmästare.

Efter en lång vinter där teatern varit stängd, fanns en förhoppning hos ensemblen om att kunna öppna upp och ta emot publiken igen.
− Det här är något som vi vill göra och som vår publik kanske tycker är roligt att se, säger Jonas om showen, som kommer att ta plats på nya foajéscenen.
Det ska vara lättsamt, glatt och opretentiöst, berättar Tomas, och tillsammans har ensemblen, som förutom honom själv även innefattar Jonas Hellman Driessen, Kristine Gulbrandsen, Therése Lindberg, Karin Paulin, Maria Pontén och Anna Wedin, tagit fram en show i mindre format, med musik som blandar ”allt från Chopin till Måns Zelmerlöw”.
− Vi gick på lust, säger Maria och Kristine fyller i:
− Vi slängde ut en massa låtar som vi var sugna på att göra och sedan har vi satt ihop det så gott det går.
− Och vi kunde inte hålla oss så det blev två medleyn också, säger Jonas.

Liksom vid tidigare shower har ensemblen ingen regissör, utan showen arbetas fram tillsammans och med Mats Pontén som regiöga.
− Många av oss har gjort flera sådana här produktioner. Det är inte första gången, och det brukar också vara rätt lustfyllt just för att man får ta med sig det man har själv, någon låt man vill köra, säger Tomas.

Den stora utmaningen har istället varit pandemin, säger Maria.
− Det är många känslor man sitter med. Kommer vi att få spela? Man längtar ju efter publiken. Annars är det bara några personer som sitter och spelar något i ett rum, utan publik.

Men trots osäkerhet har det varit många skratt under repetitionerna, framför allt när de övat blåsorkester.
− Flera fick ju ett instrument som de aldrig har spelat förut, säger Kristine, som tillsammans med Maria kan blåsinstrumenten och har agerat coach.
Och frågan om vad de mest ser fram emot med föreställningen får ett lika snabbt som unisont svar:
− Publik!
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg