”Utveckling kommer alltid med ett pris”

En uppstoppad hund är en pjäs som följt Rasmus Lindberg genom livet. Han såg den som tonåring första gången och nu regisserar han pjäsen på Norrbottensteaterns stora scen. Att den kommer tillbaka till teaterhuset efter 40 år känns högtidligt.
– Den kommer tillbaka i en tid just där historien går igen.

Det mullrar i staden när de nya industrierna äter sig närmare bebyggelsen. Scenerna i En uppstoppad hund väver in brutala husrivningar och industrietableringar i en hamnstad i norra Sverige, där människorna i ett gammalt hyreshus tvingas anpassa sig till stadens förändringar.
Staffan Göthes drama hade urpremiär på Norrbottensteatern 1986, men händelserna är lika aktuella idag, menar Rasmus Lindberg, regissör.
– Utveckling kommer alltid med ett pris. Någonting gammalt måste alltid flytta på sig för att någonting nytt ska komma. Det är smärtsamt, givetvis och det är det pjäsen handlar om. Att fastna i det förflutna eller vilja ta sig bort från en plats som begränsar en. Men rent faktiskt beskriver pjäsen också händelseförloppet kring Stålverk 80. Det pågår som rörelser i bakgrunden för människorna och påverkar dem.

Pjäsen har följt Rasmus genom livet. Han såg uppsättningen första gången när han var 16 år, som elevuppsättning på Hermelinsskolan i Luleå, och har sett den flera gånger sedan dess.
– Som ung dramatiker från Norrbotten var Staffan Göthe naturligtvis en förebild och något som ofrånkomligen också blev en inspirationskälla. Sedan har Staffan ett väldigt drömskt sätt att beskriva verkligheten på. Det finns alltid ett element av förhöjning eller lek i det han skriver. Så även i den här pjäsen, där folk spelar djur och sig själv i olika åldrar.

Inför förberedelserna med pjäsen har han arbetat nära scenograf Stine Martinsen, och hämtat inspiration från den gamla träbebyggelsen i Svartöstan och kvarteren kring Norrbottens museum i Luleå.
Men för Rasmus har också Staffan Göthes drömimprovisationer varit viktiga.
– En form av improvisationsteater som Staffan Göthe utvecklade innan han skrev den här pjäsen. Man kan se att den estetiken finns i texten. Det är mycket som faller på plats om man betraktar texten med de glasögonen. Vi har försökt närma oss drömimprovisationer, en norrbottnisk natt, säger Rasmus och beskriver det som att ”pjäsen utspelar sig under ett hjärtslag”, när karaktären Morgan träffar Irene i vuxen ålder.
– Plötsligt kommer hela hans barndom och uppväxt som ett godståg mot honom. Det är på så sätt inte en realistisk pjäs, utan ett kondensat av ett liv.

En uppstoppad hund beskrivs som en modern klassiker och spelas ofta på teaterhus runtom i Sverige. Att pjäsen blev en sådan succé tror Rasmus har sin förklaring i igenkänningen, temat, och att den är så välskriven.
– Bortsett från att den har en tydlig lokal förankring - den är skriven på dialekt, mycket dialektala och kulturella skämt - är den välskriven. Det är motsägelsefulla karaktärer som är väldigt roliga. Man får följa de här människorna över lång tid, se hur de förändras av framgångar och motgångar. Det är egentligen det som är kännetecknet för bra drama, på samma sätt som En handelsresandes död, Lång dags färd mot natt, eller Natten är dagens mor.

Sedan i slutet av augusti har repetitionerna pågått, och alla är angelägna om att göra en bra uppsättning, berättar Rasmus.
– Det här handlar dels om den här stadens historia, men också den här teaterns historia. Man vill göra ett bra jobb. Det tror jag alla känner.
Vad vill du göra för uppsättning?
– Det här är en pjäs som bygger på att man bryr sig om karaktärerna. När man repeterar arbetar man konsekvent med att koppla de här upplevelserna till upplevelser i sitt eget liv, och berättar om de upplevelserna genom texten. Att närma sig någonting personligt och kärleksfullt. Jag tror att det är viktigt.

Att pjäsen nu efter 40 år kommer tillbaka till Norrbottensteaterns scen känns högtidligt.
– Den kommer tillbaka i en tid just där historien går igen. Det som har hänt med Northvolt och det som höll på att hända med Stegra, det är exakt det förlopp som pjäsen beskriver i Stålverk 80. Där människan måste flytta på sig för krafter som är större än en själv. Det gör pjäsen väldigt aktuell.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg

TILL FÖRESTÄLLNINGEN