”Norrbottensteatern är som en nationalscen i ett land för sig”

För 40 år sedan var En uppstoppad hund en av invigningspjäserna i det nybyggda teaterhuset. Nu firar Norrbottensteatern jubileum och pjäsen sätts upp på nytt.
– Det känns naturligtvis hedrande och fantastiskt, säger Staffan Göthe, skådespelare och dramatiker.

Det är tidig morgon i Luleå. Utanför Norrbottensteatern står Staffan Göthe och blickar ut över Norra hamn.
Platsen är välbekant för honom. Här lärde han sig cykla som barn, på den tiden när teaterhuset fortfarande var
hamnmagasin.
– Det är som i en saga. Fram till att jag flyttade från Luleå var Norra hamn en ganska frekvent hamn. De här magasinen, en del var inhägnade och man rörde sig inte alls här. Men det slår mig varenda gång jag kommer upp att den ligger så fint, man har sjöutsikt överallt.

När han var sjutton år flyttade han från Luleå tillsammans med sina föräldrar. Han förverkligade sin dröm om att bli skådespelare, och återvände först tjugofem år senare, i samband med uppsättningen av En uppstoppad
hund.
– Jag märkte redan då, i mitten av åttiotalet, hur formad jag var av miljön och språket, kulturen och
relationer mellan människor som jag inte hade tänkt på under alla år.
Pjäsen utspelar sig i en hamnstad vid Bottniska viken, och kretsar kring familjen Cervieng och deras hyresgäster, i en brytningstid då gamla, invanda sätt att leva ställs mot ett brutalt nytänkande.
– Det mullrar vid horisonten att ett nytt samhälle kommer att skapas. 1986, i en tid när många frågade sig var folkhemsmodellen var på väg. Man kände att den brast och välfärden kom i en annan belysning.

För Staffans del kom hela projektet med släktkrönikan om familjen Cervieng ur en kris. Han beskriver sig som
en mångsysslare, med ”massor av bollar i luften”, var skådespelare i olika ensembler, samtidigt som han
skrev pjäser själv.
– Till slut kände jag att jag måste ha något som är en huvudsak. Det slog mig vilket oerhört dramatiskt
stoff det skulle vara om jag kunde berätta om min släkt, så representativ för ett Sverige som förvandlades från 1800-talet in i 1900-talet. Utvecklingen, klassresorna, utbildningsvägarna. Inte direkt självbiografiskt, men utgångspunkten i de här dramatiska sprången som jag hade upplevt inom släkten.

Första delen i sviten, som innefattar fem pjäser, hade han redan skrivit och målet var att göra dem i olika genrer.
– En skulle vara mer som en kabaré, en skulle vara episkt berättad – som En uppstoppad hund. En skulle vara en mer konventionell psykologiskt realistisk pjäs, en skulle vara ett drömspel, och en skulle gå åt musikalhållet. Sedan tänkte jag att jag skulle sluta med en monolog, som jag själv skulle framföra. Dit har jag ännu inte kommit.

När de två första akterna av En uppstoppad hund var klara, visade skådespelaren Göran Forsmark dem för Norrbottensteaterns dåvarande teaterchef Folke Asplund. Han erbjöd Staffan att göra den som en av invigningspjäserna
1986. Förutom att skriva pjäsen stod Staffan också för regi, kostym och skisser till scenografi.
Han beskriver det med ett enda ord: våghalsigt, men att det kom utifrån krisen några år tidigare.
– En kris när jag helt enkelt ville sluta. Jag kände mig splittrad. Till det kom att jag valde att göra Cervieng-sviten. Men jag tog mig själv i tukt och tänkte: ”var inte bortskämd. Du har fått göra det du alltid drömde om”.
Då arbetade han med första delen i sviten, La Strada del Amore, och bestämde sig för att regissera själv, välja skådespelare, och stå för scenografin.
– Det vill säga utmana mig själv, istället för att ge upp allting. Försöka göra ett allkonstverk. Så började det, och av bara farten tog jag på mig det också med En uppstoppad hund.

Pjäsen gjorde succé och har därefter gått sitt segertåg över Sverige, Skandinavien och även i Tyskland.
– Den är tillägnad min pappa som lärde mig cykla när det här var hamnmagasin. Då kunde jag aldrig drömma om att det skulle bli en teater här. Om jag hade vetat det när jag försökte cykla, för jag ville ju redan då bli artist av något slag. Men, det kändes så med den uppsättningen, att plötsligt är det rätt kombination av människor som gör det teamwork som teater är.
Nu sätts pjäsen upp igen. Hur ser du paralleller mellan dåtidens Luleå och nutidens?
– Den frågan är kanske den man önskar att publiken får. Hur har utvecklingen sett ut, hur är det idag jämfört
med de frågor som människorna i pjäsen ställer sig? Jag tror att den slagkraft som pjäsen fick var inte enbart de politiska synsätten utan det finns något existentiellt i den. De människor som bor i det där huset och som formar varandras liv, tycker jag själv är det intressanta i pjäsen.
TEXT Andrea Thür
FOTO Magnus Stenberg