Samma berättelse i en ny, visuell dräkt

Med inspiration av den norrbottniska vinternatten har Stine Martinsen skapat scenografin till En uppstoppad hund, en pjäs hon upplever som ”mer än en text”.
– Det finns pjäser som blir moderna klassiker. En uppstoppad hund är en sådan som är kopplad till själva teatern. Det är ärofyllt att få jobba med en jubileumsföreställning, säger hon.

En uppstoppad hund av Staffan Göthe hade sin urpremiär på Norrbottensteatern 1986, som en mindre produktion på scen 2 i samband med att teaterhuset invigdes.
Men pjäsen blev så älskad att den sattes upp igen redan året efter, i ett större format på stora scenen. Hösten 2026, fyrtio år senare, är den tillbaka på Norrbottensteatern.
– Nu klär vi samma berättelse i en helt ny visuell dräkt. Ny scenografi, nya kostymer, och låter texten spegla våra liv idag.
– Den är laddad med så mycket historia som är kopplad till teatern. Det gör att det blir ärofyllt. Jag som kommer så långt bortifrån bjuds in i det här sammanhanget. Det är väldigt häftigt och det är jag väldigt glad för, säger Stine.

Hon beskriver pjäsen som en minnespjäs, och låter det synas överallt i scenografin.
– Det är själva formspråket. Sättet som Staffan har skrivit om de här underbara människorna, den innerlighet han har gestaltat livet med. Han har valt att berätta från 1955 till 1986. Barn växer upp och blir vuxna, vuxna åldras och dör i pjäsen. Livet förändras och miljön förändras. De gamla trähusen de bor i rivs, till förmån för nya industrier. På det sättet är det ett gigantiskt, episkt verk men Staffan har valt att dyka ner i det episodiskt. Ta tag i saker som fastnat i minnet och med små, mindre scener gestalta något väsentligt som hände i de här människornas liv, säger Stine.

Under det senaste året har hon samlat inspiration till pjäsen, varit i de äldre stadsdelarna i Luleå, sett bilder från den gamla bebyggelsen i staden tillsammans med regissör Rasmus Lindberg, som hon haft ett nära samarbete med.
– När vi börjar har vi bara frihet. Vi har en text och vi kan välja att gestalta den på vilket sätt vi vill. Och då letar vi oss in till: vad är kärnan för oss i den här berättelsen? Hur ska vi kunna dela våra upplevelser om vad pjäsen handlar om, med en publik?
De provade många miljöer innan de upptäckte att ”den här pjäsen vill vara levande”.
– Den vill vara något som skapas av skådespelarna, ensemblen och regissören på golvet. Delar, som man kan flytta runt och använda på olika sätt. Den vill inte ha fasta väggar omkring sig. Man måste uppleva att man skapar i rummet. Att det är lustfyllt att ta samma möbel, vända runt på den och uppleva att man är någon annan stans, för att spegla det som är livets flöde, säger Stine som strävat efter en känsla av ömhet och innerlighet i scenbilden.
– Det ska vi känna när vi tar del av människornas berättelser.

Scenografin rör sig mellan midnattsblå och blågröna toner, likt en norrbottnisk, gnistrande vinternatt.
– Visuellt ska vi uppleva att det är vackert, spännande, stimulerande, säger Stine som valt den blå färgen för att ge scenografin ”en kraftfull poetisk och inte realistisk dimension”.
– Det är spännande med färger och vanliga föremål som plötsligt ser lite annorlunda ut. Jag vill att publiken ska få en upplevelse av att pjäsens innehåll förstärks genom det visuella. Och samtidigt är det vackert, skapar rum för publikens egna fria associationer. Det innerliga och det ömma i det ska gärna också ge resonans i publikens egna liv.

Hon står även för kostymdesignen och till uppsättningen har hon valt att återbruka kostymer från teaterns kostymförråd, där hon tillbringat otaliga timmar.
– Vi har så många karaktärer. De har relationer och de åldras. Och pjäsen utspelar sig i fyra- fem olika epoker. Så det jag ville se var, kan jag få fram kostymer till hela ensemblen i alla tider utifrån befintliga plagg i teaterns förråd. Det har otroligt nog lyckats över förväntan. Vi har enbart behövt tillverka och köpa några enstaka plagg.
Det handlade inte bara om att enstaka kostymer skulle passa, utan stilen och färgskalan skulle också stämma överens med karaktären.
– Att få det pusslet att gå ihop har tagit mycket, mycket arbetstid, säger Stine och skrattar.
 Men att ha varit mitt uppe i arbetet med pjäsen har känts fantastiskt.
– Det känns som att det finns en angelägenhet att göra den här pjäsen. Hela ensemblen och hela teatern vill bjuda publiken på någonting extra, som jubileumsföreställning, men också någonting som är speciellt för den här teatern. Man vill koppla det till: var kommer vi ifrån, hur började det? Var är vi nu, kanske? Och man märker att skådespelarna tar det här på ett nästan personligt sätt. Det känns speciellt. Otroligt varmt och fint. Väldigt angeläget.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg & Josefin Wiklund

Fakta/Stine Martinsen
Från Köpenhamn, utbildad på Kunstakademiens designskole. Gjort scenografi och kostym på ett flertal teatrar i Sverige och Danmark, bland annat på Stadsteatern i Stockholm, Östgötateatern, Teater Västernorrland. Har tidigare gjort scenografi och kostym till uppsättningarna Karl-Bertil Jonssons julafton och Fanny och Alexander på Norrbottensteatern.

TILL FÖRESTÄLLNINGEN