En föreställning i blåjeans

Musik och melankoli, trasmattor och blåjeans. När lyrikboken Marken kom till scenen gestaltades det norrbottniska vemodet i blå jeanskostym.
- Jeans är ett plagg man kan leva i, säger Anna Thurfjell, som stod för kostymdesign.

Det var för två år sedan som David Väyrynens lyrikbok Marken hittade till teaterscenen, i ett koncept där texten vävdes ihop med norrbottnisk musik, som hyllades av både kultursidor och publik.
Anna Thurfjell kallar boken makalös.
- David Väyrynen har ett språk som nästan uppfinner språket på nytt, skillnaden mellan talspråk och skriftspråk. Han tar den skillnaden och upphöjer den till ett nytt språk som jag verkligen tycker om.

Vanligtvis arbetar hon som marknads- och försäljningschef på Norrbottensteatern. Men när Markens regissör Rasmus Lindberg frågade om hon ville ansvara för kostymerna i föreställningen trodde hon först att han skämtade.
- När jag förstod att han inte gjorde det blev jag jätteglad! Och nervös, uppspelt …Jag tror jag kände alla känslor, även en lätt skräckblandad förtjusning. I och med att det inte är min huvudsyssla på teatern tänkte jag ”hur kommer det här att tas emot? Men jag var oerhört glad, och stolt, över att få det uppdraget. Det är också det roligaste jag gjort på år och dar, säger hon och berättar att kläder är en av hennes stora passioner.
- Text och kläder har jag burit med mig sen jag sydde min första klänning vid sju års ålder.
Det handlar inte i första hand om mode, utan snarare kläder som ett sätt att uttrycka vem man är.
- Här på teatern har jag varit otroligt imponerad av vår kostymateljé. Det är många kostymörer som kommer och går, men det är trots allt de tre i ateljén som förverkligar alla idéer. Tanken på att jag skulle få jobba med dem och ta del litegrann av deras magi var så där så att jag blev blyg, säger Anna.

Hennes designidé till föreställningen kom helt och hållet att handla om en ensemble i jeans och jeanskjortor.
- Det handlar om människor och kläder som bara stundvis är inbjudna till finrummet. Det är en väldigt sakral känsla i texten och då har man sin högtidsdräkt. Jeans för mig är ett plagg som man kan leva i. Det är ett slitstarkt material, det åldras, syns att man använt det, varit inne och ute ur finrummet. Och när vi satte upp den förra gången pågick det en debatt om huruvida man skulle få ha jeans i riksdagen, som jag tyckte var intressant.

Jeansen skulle ha en tydlig patinalook och hämtades in från teaterns kostymförråd eller köptes second hand. De kompletterades med röda accessoarer (en blinkning till bokomslaget) och en jeansskjorta i westernlook som gav en förhöjning till outfiten.
- Annars ligger flanellskjortan nära till hands, svartröd flanellskjorta när man ska gestalta något från Norrbotten. Jag kände att jag inte ville gå dit.
Med tanke på musiken i föreställningen ville Anna också få in en bandkänsla, en gemenskap i ensemblen.
- De var en och en men också en och samma. Och sedan ville jag också att det skulle vara lite snyggt! Jag tyckte det var estetiskt tilltalande med den scenografi som var, med trasmattor.

När föreställningen nu kommer tillbaka blir det i ett större format på teaterns stora scen.
- Jag tycker det känns jätteroligt att den tas upp igen. Den var ju en publiksuccé. 
Text Andrea Thür
Foto Magnus Stenberg