Djupblått, glas och tidsenliga kostymer

Ett drömskt rum i djupblått och glas möter tidsenliga kostymer i monologen Doktor Glas.
– För mig som skådespelare betyder kostymen jättemycket. Både kostymen, masken och rummet, det är där någonstans de här karaktärerna kommer till liv, säger Jonas Hellman Driessen, skådespelare.

En svävande taklist ramar in scenrummet, som med hjälp av effektfull ljussättning skimrar i olika blå nyanser. Det är den mjuka mattan, den transparenta stolen, fladdrande gardiner och inte minst den högblanka chiffonjén i blått glas, som ger rummet den drömska, melankoliska känslan.
– Vi ville skapa en mix av hans rum, men också hans inre rum, pendla mellan verklighet och icke verklighet, säger Axel Boberg Ragnerstam, scenograf och kostymdesigner.

Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas från 1905 är fullmatad med symbolik, och Axel nämner huvudpersonens namn, Tycho Gabriel Glas, som ett exempel.
– Alla namnen har symbolik i sig. Det finns mycket spännande att ta av, helt enkelt.
Efternamnet Glas ger också referenser till fönstret som doktor Glas blickar ut genom.
– I detta fall ville jag ta glaset till möblemanget och rummet. För mig blev den som en glasbur i kosmos, även om vi inte har väggar av glas.

Monologen utspelar sig kring förra sekelskiftet och Axel har eftersträvat en drömsk, förhöjd scenbild. Att scenografin skulle vara blå kom tidigt i processen. Färgen återkommer i berättelsen, bland annat i den ljusa midsommarnatten.
– Men kostymen tar oss tillbaka till verkligheten och bibehåller den tid vi vill vara i.
Samtidigt ville han att kostymerna skulle poppa i scenbilden, och de tre kostymerna som Jonas bär skiljer sig åt både i färg och karaktär. Det är en sommarkostym i ljust, rutigt linne, en rökrock, och en midnattsblå herrkostym, en så kallad bonjour.
– Han börjar i sommarkostymen. Vi ville ha en doktor Glas som hade ett yttre skal, en känsla av att han är väldigt medveten om sitt yttre.
Scenografins blå färgskala syns även i kostymen i de sista scenerna, då Glas klär sig i en midnattsblå herrkostym, en så kallad bonjour.
– Vi slutar i ett vakuum, och den blå kostymen tar oss till den scenbild där vi började. Vi blir kvar i det melankoliska varandet, säger Axel.

Bytena till de olika kostymerna görs på scenen, och integreras i scenerna.
– Det har varit en utmaning för mig. Att kunna spela, driva en text samtidigt som jag lite casual hoppar ut och hoppar in i en annan kostym. Rent tekniskt har det varit lite trixigt, säger Jonas.
Ju närmare repetitionsarbetet kommer premiär, skapar mask, kostym och rummet en sorts helhet som är viktig för honom som skådespelare, berättar Jonas.
– Man är ju utan tvivel utklädd men man får inte känna sig utklädd. Jag vill känna mig bekväm och normal i de kostymer man har på scenen. Så det är ett arbete man måste umgås med.

Vad betyder kostymerna för gestaltningen?
– För mig betyder det mycket. Kostymen ger förutsättningar. Man kan inte röra sig på vilket sätt som helst i en tredelad kostym. Bara att få på sig den stramar upp litegrann, vilket jag gillar.

I den här pjäsen är det speciella också att han gör flera olika roller i samma kostymer. Där kan de små detaljerna vara avgörande, som Glas och Gregorius näsduk.
– Jag kände att jag behöver ha några markörer för vissa av de här karaktärerna. Pastorn är ju med flera gånger. Och då kändes det enkelt att ge honom ett attribut. Det blir ett tydligt berättande. Det var skönt att ge pastorn den där näsduken.

Att äntligen få göra en monolog och driva en berättelse på egen hand är en dröm som besannas hos Jonas, även om det har varit en utmaning. 
– Mer utmanade än jag hade föreställt mig. Det var ovant att inte ha spelkompisar. Man klättrar ju på varandra när man spelar teater ihop. Ger varandra impulser. Att vara ensam har varit svårare än jag trodde. Därför var det så himla skönt när Tomas kom in i repetitionerna. Plötsligt fanns musiken där som en motspelare. Det var det sista lyftet jag behövde.
Text Andrea Thür
Foto Magnus Stenberg

TILL FÖRESTÄLLNINGEN