Med lekfullheten som ledstjärna

Med lekfullheten som ledstjärna har ensemblen i Biet i huvet närmat sig pjäsens mörka tema, ett barn som lever med alkoholmissbrukande föräldrar.
– Det var en jättebra introduktion till det här arbetet, säger Jonas Hellman Driessen.

Det börjar stillsamt. Tre skådespelare vaknar upp, sträcker sig nyvakna över de rundade klossarna mot solens mjukt gula sken. Men plötsligt förvandlas alla tre till ett bi med surrande vingar som snabbt lyfter, flyger från lägenhetens grå vardag, ut genom fönstret och rätt ner i en underbar, röd blomma.
Jonas Hellman Driessen, Albin Grenholm och Vanja Kittelmann Flensner gestaltar barnet i Roland Schimmelpfennigs gripande berättelse Biet i huvet. Pjäsen handlar om ett barn som lever med alkoholmissbrukande föräldrar, där trasiga hemförhållanden och otrygghet är vardag, men som lyckas klara dagen med hjälp av sin livliga fantasi och låtsas vara ett bi i ett tevespel.

Sedan i vintras har ensemblen jobbat med pjäsen, som de beskriver som välskriven och rytmisk.
– När jag först läste den kände jag lite så…För oss som gör den blir det väldigt stick-drivet. Ibland fyller man i varandras längre meningar. Vi berättar gemensamt, säger Jonas som i och med det gemensamma berättandet bävade för att lära sig texten.
– Men jag är förvånad över hur enkelt det har gått ändå.

Redan första repetitionsdagen har leken och fantasin varit en del i arbetet med pjäsen, och scengolvet byttes ut mot en gympasal där de fick bygga upp hinderbanor. Och så fick de leka.
– Det var en jättekul dag att bara ha ihop, säger Jonas.
För Vanja var det också ett sätt att hitta in i pjäsens lek.
– Det är ju lek väldigt mycket i den här.
– Hela gympahallen var som en hinderbana, och så ansvarade vi för egna etapper, säger Jonas och berättar att Hanna Nygårds (regissör) också uppmanade dem att ha etapper med olika svårighetsgrad.
– Som typ här är det lava, eller här är det is, här måste ni blunda. Och det var ju skitkul, säger Jonas.
Lekdagen var både en introduktion till arbetet som gav en teamkänsla, men den ledde också fram till något konkret - målgesten som ensemblen använder i föreställningen.
– Den skapades i den gympasalen, säger Vanja.
– En konkret frukt som skördades från denna lekdag på Porsön, säger Jonas.
– Och vi hade även på oss våra hjälmar, som vi använder i föreställningen. Safety first, säger Vanja.
Under repetitionerna har ensemblen också workshoppat mycket fysiskt med rörelseimprovisationer för att undersöka vad det skulle bli för sorts föreställning.
–  Ja, vi är svettiga efter den här korta föreställningen. Det är väldigt fysiskt. Mer än vad jag är van vid, säger Albin.

Biet i huvet är en pjäs som vänder sig till barn i mellanstadiet, en målgrupp som ensemblen mött under repetitionsarbetet genom referensgrupper och provpublik, och som de beskriver som bjussig och engagerad.
– De är barn fortfarande och kan ta till sig fantasin vi bjuder på, säger Albin.
– De är så himla smarta. När man går i mellanstadiet är man som klokast. Man tänker så mycket på livet och det känns som ett bra tema för den åldersgruppen, säger Vanja.
– Jag tycker också att det är en rolig målgrupp. De tycker det här är kul fortfarande. Man är på väg in i någonting annat men man har fortfarande en fot kvar i leken och fantasin, säger Jonas.
Hur är det att spela en pjäs med sitt mörka tema i botten för en ung målgrupp?
– Den här är ändå så pass lekfull. Jag tycker det är som roligast att spela saker som är kul men att det är något mörkt, djupt under, oavsett vilken målgrupp, säger Vanja.
– Det känns viktigt att de också får se den här sidan av livet. Många som känner igen sig kanske, i problematiken, säger Albin.
– De reaktioner vi fått hittills har varit bara positiva. Den här pjäsen närmar sig ämnet på ett bra sätt, säger Jonas.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg
Föreställningsfoto: Josefin Wiklund

 Till föreställningen