Skratt och soffdans i pjäs som skiljer sig

I snart trettio år har Gunilla Röör fått ruva på rollen som en gång skrevs för henne. I vår spelar hon på Norrbottensteaterns scen, mot sin make Per Sandberg.
- Det är roligt att vi får göra den här, säger Gunilla.

Pjäsen Rut och Ragnar, av Kristina Lugn, handlar om ett äkta par som ska skiljas. Lyckorus över beslutet blandas med vånda, vrede och en stor dos barnslig millimeterrättvisa.
- Det finns ingen hjälte i det här äktenskapet, säger Gunilla, och beskriver texten som ”märkvärdig över det normala”.
- Det är inte bara det att det är bra situationer och bra dialog, utan det är hennes språk, säger hon och Per flikar in:
- Hon snickrar med ord.

Mellan repetitioner har de pratat om vad pjäsen handlar om och letat musik. Den metod som de använde när de jobbade med egna pjäsen Par i narrar; att filma några scener i taget, titta och ta om, har de tagit de med sig även här.
Vem av dem som är regissör är sömlöst, och ambitionen är att resultatet inte blir likadant varje gång man spelar föreställningen.
- Att man inte lägger en rigid regi som är som en räls, utan mer ett öppet fält. Drömmen är att vi ska vara öppna, säger Pelle.
- Så fria och öppna som möjligt.
I arbetsprocessen har idéerna flödat och situationer testats.
- Vi liknar oss själva lite med de här Beckett-gubbarna, I väntan på Godot. Om det här äktenskapet blir upplöst eller inte, det lär kanske publiken gå hem och undra över, säger Gunilla.

De allvarligare stråken i texterna som närmar sig poesin, varvas med musik som Per letat fram, för att hjälpa publiken att förstå. Några danssteg bjuder de också på, även om golvytan inte tillåter några större utsvävningar.
- Dans och dans. Rörelse. Fyra gånger två meter har vi, säger Gunilla och berättar att de övat på att dansa vals på stället.
Men en tidig idé med rysk balett och Khachaturians berömda sabeldans fick de droppa ganska snabbt.
- Vi tänkte att vi skulle härma först men det funkar ju inte. Det har blivit en soffdans, säger Gunilla och skrattar.

Och många skratt tillsammans har det blivit. Som när de skulle fotas till affischen och började repetera i kostymerna, i väntan på att de andra i teamet skulle komma.
- Då började jag skratta. Vi kommer också ha perioder när vi är skitsura. Men det var så härligt att få bli sådär glad, säger Gunilla.
- Sedan har vi nästan samma teatersmak också, säger Per.
- Ja, vi har nog väldigt lika smak.

De ser fram emot att få spela, möta publiken och åka på turné i länet.
- Att få åka ut till bygdegårdarna. Det ska bli jättekul, säger Per.
- Och så har vi tänkt att det ska vara en akt, fika och så en akt till. För säkerhets skull. Så att de åtminstone får ett bra fika om de inte gillar pjäsen, säger Gunilla och skrattar.
- Kaffe är viktigt, säger Per.
- Det sa alltid Allan Edwall också. En teater utan kaffebröd är ingen teater, säger Gunilla.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg & Josefin Wiklund

TILL RUT OCH RAGNAR