En berättelse om mörkret och ljuset i livet

Tydliga scenbilder där det varma, flödande och livsbejakande kontrasterar mot det kalla, stränga och instängda. Det var målet när Stine Martinsen skapade scenografin till höstens stora produktion Fanny och Alexander.
– Den här berättelsen rymmer alla möjligheter att omfamna motsättningar i livet och i oss själva, säger hon.

Ett majestätiskt, handmålat proscenium i guldfärgade toner ramar in stora scenen på Norrbottensteatern. Innanför tronar höga skärmar, snillrikt utformade för att snabbt kunna vändas och på så vis förändra scenrummet helt.
Pjäsen Fanny och Alexander rymmer fyra huvudmiljöer: det är scenerna i den Ekdahlska teaterfamiljens hem och sommarvilla, livet i den asketiska biskopsgården och den magiska miljön i antikvitetshandlaren Isak Jacobis hem. Och med hjälp av skådespelarna på scenen – totalt tjugo stycken – kan de olika rummen effektivt förvandlas.
– Det är härligt många människor på scenen. Det ger oss möjligheten att göra spektakulära övergångar. I det riktigt stora skiftet från den generösa Ekdahlska teaterfamiljen till den asketiska biskopsgården vänder åtta stora skärmar, i en samtidig rörelse, från den ena miljön till den andra och tar oss med som i en stor våg, säger Stine.
Som kontrast till de stora miljöerna finns också en liten dockteater med i föreställningen.
– Det som är särskilt spännande i föreställningens visuella uttryck är att vi bygger en teater, i en teater, i en teater. På Norrbottensteaterns svarta prosceniumsram bygger vi en kopia av en dockteater, som är en kopia av Den Kungliga Teatern i Köpenhamn. I föreställningen leker Alexander med denna dockteater. Han har en enorm fantasi och skapar här egna berättelser. När vi till slut ser ett skeende speglat både i hans dockteater på scenen och hör att det är han i verkliga livet, så lyfts frågan: vad är dröm och vad är verklighet? Kan människan flytta berg? Kan barnet ha en så stark längtan, en önskan och vilja, att hen förändrar världen?

Färgskalan i pjäsen har följt den filmiska förlagan, Ingmar Bergmans film från 1982.
– Den är så vacker i sina sammetsgardiner, sammetsmöbler i det Ekdahlska hemmet, rött och grönt. Och så är det en tacksam sak, att när färgerna försvinner från scenbilden så förstår vi också att färgerna, livet och glädjen försvinner i berättelsen. När vi går ifrån det färgstarka, mustiga, in i det kalla, vita är det en tydlig bild av att livet har blivit tungt och tråkigt, säger Stine.

För Stine är Fanny och Alexander en berättelse om det onda och det goda, om mörkret och ljuset i livet och i människan.
– Berättelsen är dualistisk, för den visar oss att vi människor rymmer alla möjligheter att omfamna motsättningar i oss själva, i våra liv.
Fanny och Alexander utspelar sig under loppet av ett år, och över femtio scener ska gestaltas.
Vad har varit svårast med den här produktionen?
”Jag vet inte om jag vill säga att det varit svårt, men det tar tid att omfamna materialet. Man kan inte berätta allt. Den filmiska förlagan är så känd, älskad och ofattligt bra, så processen har varit att vaska fram de aspekter vi ville jobba med. Det har jag gjort ihop med regissör, maskör och kostymör. Det har tagit tid och varit en lång process. Men så måste det vara.”
Text: Andrea Thür
Foto: Josefin Wiklund