27 augusti 2026

En stor föreställning i ett litet format

En stor föreställning i ett litet format. Så beskriver regissör Emma Peters monologen Doktor Glas, som publiken får möta på Norrbottensteatern i höst.
– Jag strävar efter att de ska bli överraskade, förfärade och upplivade, säger hon.

En svävande taklist i blått ramar in scenrummet, och på golvet ligger ett manus med sidorna uppslagna.
Jonas Hellman Driessen, i kostym och en mörkröd sidenscarf kring halsen, puffar på en cigarr, och övar på de sista scenerna. Emma kommer med förslag, uppmanar Jonas att prova ett annat sätt, och de båda resonerar sig fram till hur scenen ska gestaltas.
Vem doktor Glas är i Emma Peters regi och Jonas Hellman Driessens tolkning håller de båda som bäst på att undersöka.
– Han är en högt respekterad läkare. Utåt sett en vänlig och behaglig man med ganska hög status i samhället. Men han har självförakt också, tycker att han är ful, säger Emma och beskriver honom som ”oerhört insiktsfull samtidigt som han har dålig kontakt med sig själv.”

Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas, ett lågintensivt svartsjukedrama och en kärlekshistoria i ett, är en av de svenska litterära klassikerna. I generationer har läsare fått möta läkaren Glas som i sina dagboksfunderingar våndas över kärleken till Helga som är olyckligt gift med pastor Gregorius. Men även den sceniska gestaltningen som monolog, i skådespelaren Krister Henrikssons tolkning, har blivit ikonisk.
Vad vill Emma göra för version av berättelsen?
– Det är lite som att sätta upp Hamlet, eller någon motsvarande klassiker. Och så finns det ju vissa föreställningar av Doktor Glas som har gjort ett väldigt stort intryck på många människor.

EN NY DRAMATISERING
Efter att ha läst boken och ett par dramatiseringar, kom Emma fram till att uppsättningen behövde en helt ny dramatisering. Hon saknade helt enkelt delar av berättelsen.
– Det är någonting med doktor Glas ensamhet. Det är så tydligt i romanen att han är ett gigantiskt intellekt, ett stort huvud på två smala ben. Och trots att han är läkare så är han rädd för det kroppsliga. Det är en blandning av dåligt självförtroende och lite människoförakt. Och den där ensamheten, om man aldrig delar den med någon, då kan det kanske utmynna i ett illdåd? Eller, om det är ett barmhärtighetsmord…? Det tyckte jag var intressant.
Hennes önskemål ledde till att Norrbottensteatern gav dramatikern Ivar Waldemarson i uppdrag att göra en helt ny dramatisering.
– Jag är jätteglad för det. Ivar har vaskat fram saker ur romanen som inte har fått plats i de tidigare dramatiseringarna.
Emma har också velat framhäva kärlekshistorien mellan Helga och doktor Glas mer.
– Det visade sig ju också när Ivar hade bearbetat färdigt. När vi läste den framgick det att det här är en kärlekshistoria, om än en lite sorglig sådan.

I våras började repetitionerna, som innehållit många samtal mellan Jonas och Emma om hur karaktären kan tänkas agera i olika situationer.
– Men framför allt gör vi. Testar olika varianter, pratar han med sig själv här eller tar han kontakt med publiken? Sedan är det en dagboksform, så även om han kommer att ha kontakt med publiken är det med sig själv han för de här diskussionerna, säger Emma.
– Och det är det jag tycker är så spännande, både med romanen och med berättelsen. Man kommer in under huden, får tillgång till hans mörkaste tankar.
Men det är inte bara mörker, utan karaktären Glas är också väldigt rolig, berättar Emma.
– Han är träffsäker. Rapp. Och det tycker jag också Ivar lyckats behålla.

Lika kontrastrik som karaktären är, har hennes inspirationskällor till uppsättningen varit: det ljuvt nationalromantiska i Rickard Berghs målningar, och filmen Måndag hela veckan.
– Det var något som jag tidigt fick en association till. Det händer oerhört dramatiska saker men han står still och trampar. Han vaknar upp och det är samma ”Liv, jag förstår dig inte”. Annars, inga jämförelser i övrigt med den gamla åttiotalskomedin, säger Emma och skrattar.
Utöver karaktären doktor Glas gestaltar Jonas ytterligare fem-sex karaktärer.
– Det visade sig bli ganska roligt. Det tänker jag också att jag vill lyfta fram. Även om det här är en klassiker med en tyngd, hoppas jag att vi ska nå dit att man både får skratta högt och rysa av obehag.
TEXT Andrea Thür
FOTO Magnus Stenberg