Hoppa till innehållet Gå till sidkarta
14 januari 2021

”Jag är så sugen på att arbeta”

Efter ett helt år med inställda produktioner bakom sig blickar Gunilla Röör framåt. I vår är hon aktuell som regissör för Broarna i Madison County på Norrbottensteatern.
– Det finns ingenting som håller mig tillbaka, säger hon.
Egentligen var det tänkt att Gunilla Röör skulle ägna våren åt en chefskurs för att förbereda sig inför jobbet som ny teaterchef på Norrbottensteatern. Men chefskursen får vänta, för våren är vikt åt ett helt annat uppdrag. Hon ska regissera Broarna i Madison County, (Tillagt i texten: föreställningen skjuts upp till våren 2022. Läs mer om det här).
– Det är ju en utsträckt hand, att jag får komma upp redan nu, som regissör och att jag var ledig, säger Gunilla.

Birgitta Vallgårda, som skulle regisserat pjäsen från början, har lagt grunden för uppsättningsidén. På grund av sjukdom klev hon dock av produktionen tidigt, men föreslog Gunilla Röör som regissör.
Efter att ha funderat ett dygn tackade Gunilla ja, och den 7 januari var hon på plats på Norrbottensteatern för kollationering och repstart.
 – Jag tycker på sätt och vis att det är jättebra. För då kastas man in i golvarbetet och det är ändå där det händer. Sedan känner jag ju till materialet och det underlättar, säger Gunilla.

Pjäsen bygger på boken av Robert James Waller, som också filmatiserats med Meryl Streep och Clint Eastwood i huvudrollerna.
– Det är en riktigt klassisk kärleksfilm. Har man sett den kommer man ihåg den, säger Gunilla, som ”grät ohejdat” när hon själv såg filmen.
Men förutom att Broarna i Madison County är en fantastisk kärlekshistoria är det också en historia om förlust, menar Gunilla.
– De väljer att tappa varandra. Och det finns inte en människa över eller under tjugo som inte har varit med om det. Det rullar igång hela det registret: saknad, längtan, felval, bortval. Och det är så smärtsamt. Närmare döden kan man inte komma i levande livet. Den är som ett reningsbad. Man behöver inte alls vara förälskad för att förstå den filmen.

Hennes idé om hur hon vill göra pjäsen ryms i några få ledord.
– Det ska vara intimt fast med avstånd. Jag tänker att vi ska jobba fysiskt med kropparna lite annorlunda än vad de gör i filmen. Filmen är som ett stort förstoringsglas. Teaterscenen har ett annat språk. Där måste kropparna uttrycka sig genom att inte vara så nära varandra.
I pjäsen, som har dramatiserats av Niklas Hjulström och Pamela Jaskoviak, spelar den äldre Francesca en av rollerna och minns tillbaka på sitt liv.
– Det inbjuder ju också till ett annorlunda formspråk. Då kan man inte fastna i realism och nutid, utan vi måste lyfta, säger Gunilla.
Ännu har hon inte kommit fram till hur det ska gestaltas och hon berättar att de har ”mycket att forska i”.
– Nu pratar du med mig i början av ett arbete. Då är man i den här ambitionskarusellen. Sedan får vi se när vi börjar jobba ihop. Men det är ändå ett minne. Det är det vi ska knåda, säger Gunilla, som har förberett sig inför regiuppdraget genom att läsa mycket och lyssna på musik.
Vad ser du mest fram emot med det här regiuppdraget?
– 2020 har varit så hopplöst. Det kom helt av sig. Jag började med en fantastisk föreställning jag skulle gjort med Benke Rydman. Vi jobbade i sex veckor, sedan fick vi lägga ner, säger Gunilla, och berättar att även den produktion hon skulle arbetat med i höstas på Stadsteatern ställdes in dagen innan premiär på grund av pandemin.
– Alltså, jag är så sugen på att arbeta. Det finns ingenting som håller mig tillbaka nu.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg och Jonas Hellman Driessen

Fakta/Gunilla Röör
Skådespelare och regissör, utbildad på Teaterhögskolan i Stockholm. Efter examen arbetade hon med Susanne Osten på Unga Klara, därefter på Stadsteatern i Stockholm. ”Jag brukar kalla åren med Susanne Osten som min master-utbildning.” Även arbetat på bl. a. Dramaten och spelat i ett flertal filmer och teveserier parallellt med sitt arbete på Stadsteatern.
Gunillas tre favoriter inom dramatik med kärlek som tema:
Allt om min mamma av Pedro Almodóvar, Madame Butterfly av Puccini, Seven Streams of the River Ota av Robert Lepage. ”Det är oftast kärlek som inte blir av. Det är det som tar. Det där som blir fint och vackert och fortsätter in i evigheten det har man ju glömt. Jag kommer inte ihåg en enda sådan film faktiskt.”

 

Fotnot: 
Bilden på Gunilla ovan är tagen av Jonas Hellman Driessen, med fotograf Magnus Stenbergs hjälp. 

Med kostymerna till föreställningen Barnen från Frostmofjället vill Helena Weegar ge en gåva till...

Läs mer

När Martin Sundbom och Tomas Isacsson skriver musiken till Barnen från Frostmofjället hämtar de...

Läs mer

Skådespelaren Alfred Tobiasson har spelat i allt från Strindbergs-klassiker, till heavy...

Läs mer
By Formsmedjan. Powered by Yago