Hoppa till innehållet

Pris för Årets magi på Scenkonstgalan

 

I konkurrens med nominerade Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen, vann Norrbottensteatern priset för Årets magi på Scenkonstgalan 2019 för uppsättningen Dissekering av ett snöfall.
- Det känns fantastiskt roligt! Av alla Sveriges uppsättningar blev den nominerad och vann. Vi jobbade hårt med den och det är kul att det faller väl ut, säger Mona Knutsdotter, scenograf.

Det var under våren 2018 som pjäsen Dissekering av ett snöfall av Sara Stridsberg och i regi av Anna Azcárate sattes upp på Norrbottensteatern. Pjäsen handlar om drottning Kristina men också om makt och förväntningar på henne som regent.
Att uppsättningen vann i just kategorin Årets magi blev Anna extra glad för.
- Det är jätteroligt, just den rubriken passar mig. Den tilltalar mig väldigt mycket. Litteraturen håller sig ju med den magiska realismen och jag tycker att Selma Lagerlöf också finns där, i den världen. Och där har jag varit mycket så när jag såg under vilken rubrik vi är nominerade kände jag bara ”ja, det förstår jag”.

När Anna läste manuset första gången kände hon att det var ”en mastig bit att få jobba med” och i det första mötet med Sara Stridsberg definierade hon vad texten innebar för henne. Inte psykologisk realism, inte absurdism, utan snarare psykologiskt gestaltad poesi.
- Det är nog inte så den har behandlats som text, utan den har ofta fått vara i någon slags realism.
Men Anna ville lyfta texten från realismen, och det är så hon ofta jobbar; mycket visuellt, med form och gärna med det vackra.
- Jag vill att ögat ska få sitt. Det är också anledningen till att jag ofta jobbar med koreografen Camilo Ge Bresky. Det är en vansklig promenad att arbeta med det upplevt vackra, därför måste det balanseras med insikten om människans drifter, det misshagliga hos oss, säger Anna, och hyllar scenograf Mona Knutsdotters arbete i föreställningen.
- Jag tycker att Mona Knutsdotter är en fantastisk scenograf. Jag beundrar verkligen henne.
De två har arbetat tillsammans flera gånger tidigare, och det gjorde att de snabbt kunde visualisera de platser de ville vara i. Det skulle vara ett rum som skulle kännas frånkopplat tid, rum och plats.
- Som om det vore ett svävande någonstans. En alldeles egen värld, och det tycker jag Mona lyckades med kolossalt bra, säger Anna.

 

 

Scenograf Mona Knutsdotters allra första skiss till föreställningen. "Bilden kom på en gång till mig. Vid första samtalet med Anna hade jag läst pjäsen och visste
vad den handlade om. Jag berättade om det här med pelarna som jag ville skulle spränga taket," säger Mona.

 

Redan den första skissen Mona gjorde visar ett salsliknande rum med pelare och schackrutigt golv – i princip det som senare blev hela scenografin. Skissen kommer ur ett starkt minne hon hade som sextonåring då hon besökte kungliga slottet i Stockholm. Där fanns en lång gång med pelare i.
- Bilden kom på en gång till mig. Vid första samtalet med Anna hade jag läst pjäsen och visste vad den handlade om. Jag berättade om det här med pelarna som jag ville skulle spränga taket.

Pelarna byggdes upp på Norrlandsoperan i Umeå och färdigställdes senare på Norrbottensteatern. Även om pjäsen utspelalar sig på 1600-talet var Mona noga med att inte bygga upp en föreställning med museal känsla. Hon beskriver uppsättningen som att den hade drag av 1600-talet, både i kostym och scenografi. Motiveringen till priset tar också upp det tidlösa i uppsättningen: ”Det känns 1600-tal och det känns nutida på det mest sömlösa och magiska vis.”
- Men ändå är det musealt på något sätt, med marmoreringen och miljön. Den var väldigt speciell, vacker och poetisk, säger Mona.

Scenografin kompletterades av ljusdesignen, och både Mona och Anna delar med sig av varsitt lyriskt ögonblick i arbetet med föreställningen där ljussättningen spelade huvudrollen.
För Mona var det vid ett tillfälle då Marcus Hagman, belysningsmästare, hade monterat klart och tände alla lampor som skulle vara i pelarna.
I samma ögonblick kommer Mona in i salongen på Scen 1.
- Och jag är tvungen att grabba tag i räcket för det var så maffigt. Jag fick ståpäls, det var så häftigt! Det är som att vinna OS. Någonstans kan man föreställa sig men man vet ju ändå aldrig riktigt hur det kommer att bli, säger hon.
Anna berättar om när Marcus föreslog en ljussättning till scenen där konungaflickan precis fått reda på att hennes älskade har dött. Men hans förslag förkastades först helt av Anna.
- Sedan tänder han detta rum som var fyllt med rök. Det var strålkastare vända mot publiken så det kommer som ljuspelare stungna in i rummet. Det var magiskt! Så jag fick verkligen krypa till korset. Det är sällan ett ljus kan blow me away men det där gjorde det, säger Anna.

 

Text: Andrea Thür
Bild:
Mona Knutsdotter och Marcus Hagman                                                                                             

By Formsmedjan. Powered by Yago